Madonna
Confessions II. Betyg: 4.
Tali da Silva är kulturjournalist.
Varför samarbetar Madonna med ex-Disneystjärnan Sabrina Carpenter och inte med Charli XCX – den just nu självklara arvtagerskan till pop-drottningens trasiga klubbestetik och patenterade inte-bry-sig-ett-skit-attityd?
Frågan stod i vägen för den annars snygga och lagom hårda retrohousepärlan ”Bring your love” som duon premiärspelade på Carpenters Coachella-spelning i våras.
Men efter några lyssningar på Madonnas över en timme långa ”Confessions II”-album är svaret tydligt. Pop-ikonen är färdig med de senaste decenniernas försök att hålla sig relevant genom att haka på dagsfärska trender och ta rygg på världens just nu hetaste artister, sånt som tidigare resulterat i tråkig EDM och krystade reggaetonsamarbeten.
Den enda Madonna vill imitera nu är sig själv, och Sabrina ”Sexchock” Carpenter är den perfekta blinkningen till den egna, tidiga karriären och ett sätt att fortsätta kampen för kvinnors rätt att uttrycka sin sexualitet, hur den än må yttra sig.
För ”Confessions II” är nämligen mer en fortsättning på den karriärsammanfattande turnén Celebration tour än på det första Confessions-albumet från 2005.
Allt startar förvisso med den välgjorda och förföriska ”I feel so free” – en hyllning till dansgolvets extatiska frihet. Pratsjungande avfärdar Madonna ett irriterande raggningsförsök – inget får störa henne när hon förlorar sig i en sampling av den orgasmiska 80-talsklassikern ”French kiss” och moderna syftningar till Donna Summer.
Men även om dansmusiken dominerar åtminstone första halvan av albumet så går det att höra tydliga ekon från i stort sett hela Madonnas diskografi. Ett av de bästa och tydligaste exemplen är ”Danceteria” vars titel syftar på New York-klubben där allting startade. I en namedrop-rap som för tankarna till ”Vogue” tar hon oss tillbaka till 80-talets uteliv med Nile Rodgers och David Byrne och det är omöjligt att inte känna svår fomo, eller vad man nu ska kalla det om man inte ens var född.
Här finns också ”Bizarre”, den mörkare fortsättningen på den sockersöta kärlekslåten ”True blue” som hon en gång skrev till Sean Penn. Och på albumets andra, mer personliga och sårbara hälft, hörs flirtar med 90-talets ”Erotica”, ”Bedtime stories” och klassikern ”Ray of light”. Faktum är att jag sällan hört Madonna så öppen och tunnhudad som på låtarna om hennes bortgångne bror och styvmor och på den fina försoningslåten tillsammans med dottern Lourdes Leon.
Det är klart – ”Confessions II” är för långt, något ojämnt och en aning spretigt. Det är oundvikligt när man heter Madonna och är snart femtio år in i karriären, det finns gissningsvis inte många nejsägare kvar. ”Read my lips” ligger farligt nära ett sånt där onödigt, halvmodernt reggaetonsamarbete som resten av albumet undviker. Och när Madonna riktar kritik mot skärmsamhället med orden ”It’s not ok, I don’t fuck with it” är man team tonåring – mormor Madonna låter cringe.
Men att det är just hon som återigen får mig att vilja dansa gör det väl värt att ta sig igenom en del halvdana nummer. Speciellt om man på köpet får några av Madonnas bästa låtar på över två decennier.