AI förändrar både hur vi producerar och konsumerar text. Kvar står en mänsklig förmåga som ingen modell kan göra åt oss: att läsa en lång text på egen hand, värdera den och tänka själv. Just som den blir vår viktigaste är vi på väg att tappa den.
Ännu en rapport från Skolverket visar att var femte elev i årskurs 4 saknar den grundläggande läsförståelsen, och att elever i Sverige läser drygt en timme mindre i veckan under en skoldag än 2001. Men siffrorna är bara halva berättelsen. Den andra halvan är svårare att mäta: allt fler barn växer upp utan att se en enda vuxen läsa.
Det syns tydligast hos pojkar. I PISA 2022 räknades 30 procent av de svenska pojkarna som svaga läsare, mot 18 procent av flickorna. Var tredje pojke. Samma mönster finns bland vuxna: i USA har andelen män som läser skönlitteratur fallit från 35 procent 2012 till 28 procent 2022, enligt kulturmyndigheten NEA. Bland kvinnor är den nästan 47 procent. Svensk statistik på vuxnas läsning är tunnare, men mönstret känns igen. Pojkar läser allt sämre, och de har minst chans att få syn på en annan man som läser.
För vad händer med en pojke som aldrig ser en vuxen man läsa, varken hemma eller i offentligheten? Han drar en logisk slutsats: läsning är nog inte för mig. När han tjugo år senare kliver in på arbetsmarknaden har han inte bara ett ordförråd som halkat efter. Han har en läsmuskel som aldrig tränats. I en AI-driven värld, där mycket av vår grundläggande mänskliga förmåga kommer att handla om att kunna granska, värdera och tänka själv, är det en konkurrensnackdel av historiska mått.
Så vem ska han se läsa? Frågan leder rakt in i näringslivet, för det är där idealen formas och de synliga förebilderna finns. Jag har träffat mängder av vd:ar som gärna berättar hur de maximerar sin triathlon-träning, bytt ut Rolexen mot en funktionsklocka och longevity-optimerar sina kroppar. Färre är de som på rak arm delar med sig av vilka romaner de läst i år. En vältränad kropp har blivit en statusmarkör, ett läsande sinne har det inte.
I kulturen i stort har strömmen gått åt ett tydligt håll: läsning har blivit kvinnligt kodat. Inte för att kvinnor tagit över, utan för att männen med makt i stor utsträckning slutat visa att de gör det. Dua Lipas bokklubb har över 400 000 följare, Sally Rooney är en generationsröst och Miu Miu håller i hajpade litteraturträffar. En tioåring ser förstås inte i första hand upp till en vd, utan snarare till en fotbollsspelare eller influencer. Men det är i toppen av framgångshierarkin det avgörs vad som räknas som eftersträvansvärt, och därifrån sipprar både kapital och ideal nedåt. När de som, enligt samhällets mått, lyckats slutar visa att de läser, signalerar det att läsning inte hör ihop med framgång.
Men mot den strömmen simmar några. I länder vi gärna jämför oss med har några av våra världsledare gjort tvärtom och tagit tillbaka läsningen som en maktmarkör. Jeff Bezos har i tjugofem år återkommit till Kazuo Ishiguros ”The Remains of the Day” och säger att han lär sig mer av romaner än av facklitteratur. Bill Gates reser med en väska full av böcker. Frankrikes president Emmanuel Macron var i unga år forskningsassistent åt filosofen Paul Ricœur. Alla bygger de en offentlig persona där läsningen är en del av kompetensen, inte en märkvärdig hobby. Att läsa har blivit en markör för något djupare, i en tid när mycket annat är yta. De är förebilder, vare sig det är strategiskt förankrat eller inte.
Och det behöver inte komma utifrån. När landslagsmålvakten Jacob Widell Zetterström nyligen delade med sig av biblioteket han skulle ta med sig till VM, spred det sig som en löpeld. Reaktionen säger något: en ung, framgångsrik man som öppet läser är fortfarande ovanligt nog att bli en nyhet. Vi behöver fler.
Det finns alltså redan en motrörelse, och den kommer uppifrån, från makten själv. Frågan är var de svenska ledarna är. På den punkten ligger Sverige inte i framkant. Ett brett läsande och reflekterande är ingen lyx i AI-samhället. Det är dess motvikt. Det är där omdömet bor och frodas.
Vi startade det ideella iniativet Läskvarten 2025 just för att 15 minuters daglig läsning av skönlitteratur i skolan betyder något. Sedan dess arbetar vi med över 1 300 elever och har donerat över 7 000 skönlitterära böcker till svenska skolor, och i höst får över 3 000 elever chansen att läsa skönlitteratur varje dag. Det är en liten början. Men ideella initiativ kan ge unga böcker, inte förebilderna. Det måste vi lösa tillsamamns.
I Storbritannien tvingade författaren Jude Cook fram samtalet genom att grunda Conduit Books, ett förlag som från 2026 enbart ger ut debutromaner av brittiska män under 35. Man kan tycka vad man vill om idén, men han lyckades med en sak: han fick ett helt land att tala om pojkars och mäns läsning som ett reellt samhällsproblem, inte ett pedagogiskt sådant. I Sverige skrev vi knappt en rad. Det samtalet behöver vi börja föra här också, och det börjar inte enbart i skolan. Det börjar i styrelserummet, i ledningsgruppen, i den bok som ligger framme på vd:ns skrivbord.
Min uppmaning till Sveriges vd:ar och styrelseordförande såhär i försommaren är därför enklare än den låter. Läs en roman i kvartalet. Berätta om den. Sätt den i händerna på era unga manliga medarbetare. Bli den förebild som någon annan aldrig fick.
Ett läsande land börjar med att de som leder det vågar visa att läsning fortfarande betyder något.
Kanske är det nya näringslivet med AI-bolagen början på något nytt. I veckan träffade jag en AI-entreprenör som läst 150 böcker på nio månader, och på väg ut stötte jag på ytterligare en som ville tipsa mig om en dystopisk roman jag bara måste läsa. Till skillnad från en typisk börs-vd är båda knappt fyllda 20. Kanske finns det hopp.
Malin Cumzelius
Med bakgrund som bland annat kommunikationschef för Spotify och Netflix, har Malin arbetat för några av världens mest framgångsrika tech- och medieföretag. Sedan 2025 är hon ledamot i mediebolaget CoStudios, kommunikationsrådgivare och en av grundarna till Läskvarten.