Madonna – "Confession II"
Madonna ska rädda världen med dans. Hon inleder sitt 15:e studioalbum med en pik mot alla som någonsin avfärdat klubbmusiken som ytlig: ”They've got it all wrong.”
Tvärtom är dansgolvets villkorslösa sinnesnärvaro det första steget mot frihet. Allt börjar där rörelse övervinner ord – och med en riktigt bra refräng. Enter ”Good for the soul”.
Madonna har gjort ett namn av att återuppfinna sig själv och under sin drygt 40 år långa karriär har lovord som ”innovativ” och ”nytänkande” strösslats för att definiera hennes gärning. Men hon säger det bäst själv: ”There's only so much you can learn in one place”.
Med det sagt är uppföljaren det bästa hon gjort på 20 år.
Redan när ”Confessions on a dance floor” kom 2005 fungerade skivan som en tillbakablick i hennes egen diskografi. 2000-talets electropop blandad med disko á la 1980-tal, med blinkningar som då lät framtid (”Future lovers”) såväl som nostalgiska (Donna Summer, för att inte tala om samplingen av Abba), sammanfattade henne väl.
Föreställ er då fortsättningen. ”Confessions II” är till mångt och mycket tonsatta referenser. En hommage med BPM.
Plattan inleds med en bekant ljudbild i ”I feel so free”. Sensuella viskningar, diskosyntar, 1980-talsbeatsen. En modern ”I feel love”, rentav.
Precis som i originalet sitter spåren ihop i en DJ-mix som sömnlöst slussar lyssnaren vidare till en av skivans femmor: ”Good for the soul”. Som nämnt ovan, framtidens världsordning vilar på refränger som dessa.
Att det känns bekant beror också på att Madonna samarbetar med brittiska Stuart Price, samma producent som när det begav sig. En efterlängtad återförening.
Första halvan av skivan – ”One step away”, ”Bring your love” (med Sabrina Carpenter, som Madonna av någon anledning fått för sig är för henne vad Margaret Qualley är för Demi Moore), och briljanta ”Danceteria” (där allt sägs ha börjat) – bjuder upp till dans.
Lite svagare topline, lite starkare produktion än ”Confessions on a dance floor”. Stråkarna, som i originalet fungerar som en bro mellan prodd och melodi, har också fått förstärkning i form av brass (”read my lips”, med Feid, ”Betrayal”).
Här nånstans anar man ett skifte i sinnesstämning.
”My sins are my savior”, med Stromae, är en annan av albumets bästa låtar. Den har en dramaturgi som de andra låtarna frångår, där både det instrumentala och texten för berättelsen framåt. ”Ljuset är det vackraste vapnet / Kärleken är den starkaste rustningen / Du har alltid varit hans soldat”, fast på franska, då.
Låten avslutas med ett pianosolo som utmanar kvintcirkelns ordning och för melodin vidare in i ”Betrayal”.
Skivans näst sista spår, ”The test”, gör Madonna tillsammans med dottern Lola Leon, eller ”Little star”, som vi känner henne som. ”You didn’t ask for all the flashing lights / I didn’t think of how it could disturb / Or how it hurt.”
Åh.
Madonna sejfar inte på ”Confessions II”. Det gör den förvisso något mer ojämn än förlagan, men på vissa sätt också mer intressant. Färre femmor, men större bredd. Mörkare på sina ställen, men inte utan insikt.
Ni vet, don't be a vibe killer.
Lovis Bratt Deland är kulturredaktör och skribent på Expressen. Tillsammans med Victor Malm och Kristin Lundell hörs hon i podden ”Kulturen”.