Confessions II
Hösten 2005 var jag i New York på ett kort jobbuppdrag. En god vän hörde av sig och undrade om jag ville följa med på fest. Han hade just avslutat regiarbetet med en video till Madonnas nya singel ”Hung up” och teamet skulle ha en liten tillställning för nära och kära för att fira det.
Ville jag kanske komma?
Fem timmar senare fann jag mig dansande med en sprudlande Madonna i en knökfull abonnerad källarbar. Det var en väldigt liten kvadratisk lokal som blott bestod av ett dj-bås och en kort bardisk.
Inga stolar, inga bord – det enda man kunde göra var att dansa eller gå därifrån. En dj spelade klassisk disco och house, sisådär var tredje låt var Madonnas egen Abba-samplande ”Hung up”.
21 år tidigare var jag i New York för allra första gången. Nyss fyllda 17 hade jag en av de kanske skojigaste nätterna i hela mitt liv. Den utspelade sig på dragklubben Pyramid, den Andy Warhol-relaterade klubben Area och, framför allt, på flervåningsetablissemanget Danceteria på 30 West 21st Street i sällskap med Ramones manager Arturo Vega. Madonna hade alldeles nyss sagt upp sig som dansare på klubben, snart skulle hon återvända för att spela in en klubbscen för filmen ”Desperately seeking Susan” (”Susan, var är du?”).
I dag har återigen 21 år hunnit fly sedan jag dansade med Madonna och hon precis skulle ge ut albumet ”Confessions on a dance floor”.
Livet, tiden, Madonna och jag rör oss tydligen i högst förutsägbara cykler.
Jag berättade nu inte något av detta för att få den här texten att handla om mig, utan för att händelserna, de här platserna, är så oerhört centrala på Madonnas nya album, ”Confessions II”.
Ett av albumets starkaste spår är döpt till just ”Danceteria”. I ett klipp under en ny intervju med BBC:s Graham Norton sitter Madonna i studion med albumets huvudsakliga producent Stuart Price och hon bär en t-shirt från klubben Area. Och på den där lilla festen för ”Hung up” fanns det bara en enda sak att göra – dansa.
Om och om igen bedyrar ”Confessions II” med eftertryck att dans är livets mening; endast när hon dansar känner hon sig fri. Kanske som tydligast i ”Love without words” där Madonna med karakteristiskt väsande spoken word-röst talar om house, techno och trance som uttryck för ren kärlek som inte kräver några ord tills hennes röst försvinner under ett klassiskt housebeat från 1989.
Låten i sig är måhända en bagatell men en illustrativ sådan.
Originalalbumet från 2005 var på alla plan Madonnas senaste tvivellösa succé. De album och den uppsjö av smått gudsförgätna singlar och samarbeten hon har gett ut sedan dess har gått en större allmänhet ganska spårlöst förbi. Med allt tydligare desperation har hon hoppat på mängder av kortlivade dansgolvstrender med alltmer generiskt resultat och en eskalerande känsla av att ny musik blott är ett tidsfördriv inför nästa greatest hits-turné.
”Confessions II” är utformad som den snart 68-åriga Madonnas revansch på alla oss som har vågat tvivla på hennes dokumenterat ojämförliga swag.
Badande i personlig nostalgi uppnår hon en sorts inverterad, oironisk version av LCD Soundsystems ”Losing my edge”. Men hon har givetvis inte en tanke på att erkänna att hon någonsin skulle ha tappat sin.
Lyriken utspelar sig oftare än inte i det tidiga 1980-talets klubbvärld i New York – inte minst på redan nämnda ”Danceteria” där Keith Haring och Lou Reed spelar små biroller – och där och då framstår ”Confessions II” som djupt underhållande, personlig, till och med värdig. Kanske är det så enkelt att den nostalgiska känsla som uppstår faktiskt klär Madonna; dess värme och uppriktighet bryter effektivt den stenhårt ogenomträngliga fasad hon så länge har upprätthållit inför omvärlden.
Albumet presenteras som en sömlös dj-mix utan några andningshål och under de allra första lyssningarna har jag oerhört kul när jag med anteckningsblock och förstoringsglas i högsta hugg upptäcker allt fler stulna blinkningar och referenser, såväl från hennes yngre jag som från den ursprungliga house-eran (inte minst en samplad ”French kiss” av Lil Louis på ”I feel so free” och Inner Citys ”Good life” i Sabrina Carpenter-duetten ”Bring your love”).
Men betraktat som ett helhetsverk, albumet som popmusikens roman, tappar jag koncentrationen allt oftare ju längre ”Confessions II” skrider framåt. På vägen mot dess betydligt mindre dansanta och mer intima sista kapitel så skingras den initialt så välregisserade discomagin av ett knippe flyktiga utfyllnadsspår.
Balladerna som följer stannar däremot kvar. I synnerhet hyllningspsalmen till hennes bortgångne bror Christopher. ”Fragile” är en genuint rörande personlig, nästan privat, popsång.
Lagom till avslutande ”L.E.S Girl” – avskalad så när som på en svag trummaskin i fjärran och Madonnas nakna och underskattade popröst – har hon återvunnit min totala uppmärksamhet igen.