Sara Berg är medarbetare på kulturredaktionen.
Under uppväxten i Höör är författaren Maria Maunsbach en tjock nörd som förvisso alltid är bäst i klassen, men som inte fattar att hon är en kuf. Det är först när hon åker till Kairo som 18-åring som hon får uppleva hur det känns att få komplimanger för sitt utseende. De egyptiska männen blir som tokiga! De ropar saker efter henne på gatan! Hon är ”mjölkens grädde”!
Något som får det att rysa i DN:s Kajsa Haidls kropp ”på fel sätt”, när hon lyssnar på Maunsbachs sommarprogram.
Men ”är det så fel att vilja ha lite bekräftelse?”, undrar Ann Heberlein i en krönika i Expressen – som av en händelse publicerad dagen före sommarprogrammet. Är det inte just därför man lägger ut bilder på sig själv på till exempel Instagram? För att människor man tycker om, och som tycker om en tillbaka, ska bekräfta ens existens.
Ibland kanske man till och med vill känna sig lite snygg. Och inte bara det: man vill att andra ska tycka detsamma.
Egentligen hade det varit konstigare att inte söka andras bekräftelse, menar Heberlein och härleder sitt resonemang till den judiske 1900-talsfilosofen Martin Buber. Han menar att människan som relationell varelse de facto behöver andras bekräftelse för att bli till. För att bli ett ”jag” i relation till ett ”du”.
Det är när jaget är en kvinna som det blir snårigt.
Redan fotografer som Francesca Woodman och Cindy Sherman kritiserades för sina självporträtt. De kallades ytliga och självcentrerade, de anklagades för att reproducera den manliga blicken och för att förstärka traditionella könsroller. I själva verket var deras syfte det motsatta.
Men det är sällan enkelt att göra – och känna – rätt om man är kvinna. Under metoo och debatten som följde, berättade normsnygga kvinnor hur förnedrande det var att ständigt betraktas som objekt. Om hur de tröttnat på att tvingas värja sig mot mäns blickar och ovälkomna komplimanger.
Själv mindes jag den gången då en något äldre tonårskille nöp mig i rumpan under Malmöfestivalen och jag kände mig inte objektifierad utan accepterad. För en pluggis som aldrig blev bjuden på de coola festerna på högstadiet var nypet mer av en revansch än en kränkning.
Ann Heberlein är en av de medelålders kulturkvinnor som flera gånger skrivit om ytans makt och om att sakna sin falnande skönhet. ”Om man en gång varit vacker vet man vad skönhet gör med andra människor, och man lär sig att använda det”, skrev hon senast i mars i Expressen och tipsade unga kvinnor om att använda sitt utseende ”skamlöst och beräknande”. Hon skrev om ”bröstens rundning” och ”svallande hår”.
Maunsbach skakar inte på tuttarna, men väl på höfterna. Upprinnelsen till Kairo-vistelsen är hennes mångåriga passion för magdans och även om hon aldrig blir någon magdansstjärna i Egypten, får hon som ung vuxen uppleva någonting viktigare: De västerländska skönhetsidealen är ingen objektiv sanning.
I Kairo får komplimangerna henne att känna sig underbar. Och även om det är påfrestande att bli påhoppad i tid och otid blir denna nya sanning starkare än den gamla: ”Den nya sanningen var: att vara vit och fet är det absolut vackraste man kan vara”.
Idag bor Maunsbach i Malmö och i den här staden har vi verkligen ingen tradition av att ropa snälla saker till främlingar på gatan eller att opåkallat peta på någons kropp. För det sistnämnda är jag ytterst tacksam, men jag tror att vi alla hade mått bra av att bekräfta varandra lite mer.
För vem vill inte vara mjölkens grädde?