Sienna Spiro gör några av julis regnigaste ballader
Publicerad 07.00
ALBUM Sienna Spiro står stundtals i vägen för sig själv i sina skyhöga ambitioner att bli nästa Adele. Men som debutalbum lovar ”Visitor” massor.
Här finns några av julis regnigaste och mest förgängliga ballader.
Sienna Spiro
”Visitor”
Capitol/Universal
SOULPOP Storbritannien har en lång tradition av retrotintade soulsångerskor. För två decennier sedan gjorde Amy Winehouse avtryck som märks än i dag. Nyligen fyllde Olivia Dean Avicii Arena. Inte långt dessförinnan spelade Raye på samma plats.
Nu har turen kommit till Sienna Spiro, som presenterade sig för den svenska publiken på Rosendal Garden Party för bara några veckor sedan.
Med sin voluminösa frisyr, svängiga sopran och Françoise Hardy-estetik fnyser 20-åringen brådmoget åt autotune i intervjuer. Färgad av uppväxten i Enfield, London där Frank Sinatras och Nina Simones röster fyllde vardagsrummet, odlar hon världsvant myten om sig själv som någon som slinker in på jazzklubbar i New York.
Efter en obligatoriskt viral Tiktok-start på karriären tog den polkaprickiga genombrottsballaden ”Die on this hill” listorna med storm. På fullängdsdebuten samarbetar Spiro bland annat med Omer Fedi (Sam Smith, SZA) och Michael Pollack (Miley Cyrus, Justin Bieber).
I brittiskans bedagade universum är kärleken dödsdömd från start. Dusty Springfields version av ”I think it’s gonna rain today” spelas på en dammig grammofon. Sångerskan tittar tomt ut genom fönstret. Han har just dragit, lämnade inte ens en lapp.
Där musiken minner om föräldrarnas skivsamling känns texterna förankrade i nuet. Öppningsspåret handlar om en ung kvinnas kamp mot kroppsliga ideal. ”We’re not in love” låter som en mer sofistikerad variant av Lily Allens ”Fuck you”.
”Pure” är en akustisk ballad om depression med drag av både Radioheads ”Creep” och Olivia Rodrigo, vars låtskrivande alltmer framstår som en ledstjärna för unga, kvinnliga artister. Det graciösa titelspåret, liksom albumet i sin helhet, kretsar kring förgänglighet, det outgrundligt sorgliga i att allt förr eller senare tar slut.
Det finns stunder på ”Visitor” då det stora anslaget står i vägen för musiken, då musiken siktar väl målmedvetet mot listorna. Finalen ”Mono no aware” pekar däremot på en milt vemodig och potentiellt jazzig framtid som för tankarna till Billie Holidays fantastiska album ”Solitude”.
Mycket räddas också av rösten.
Den har samma lidelse och yviga desperation som Adele. Ett instrument som kan ge uttryck för allas våra mest sorgkantade minnen av det som aldrig blev, den som aldrig dök upp utanför dörren när vi som allra mest hoppades.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik