När Ann Heberleins faster Gunnel var 22 år var hon gravid, ensamstående och rullstolsburen. Hon såg fram emot att bli förälder, men samhället tyckte annorlunda.
”Vad skulle folk säga?”, muttrade hennes mamma under läkarbesöket.
Några år tidigare hade Gunnel drabbats av polio, eller barnförlamning, efter att ha besökt en badplats i Skåne. Drygt 3000 drabbades av förlamning under den svenska polioepidemin 1953. Likt många av dem skickades hon till vanföreanstalten för att lära sig ett yrke som passade hennes förutsättningar. Där blev hon kär.
Men Gunnel fick aldrig bli mamma. Istället blev hon en av alla de över 60 000 svenskar som tvångssteriliserades i mitten och slutet av 1900-talet. Fattiga, asociala, funktionsnedsatta, osedliga, psykiskt sjuka och etniska minoriteter. Dessa blev offer för statens upprepade kränkningar och övergrepp mot sin egen befolkning, i folkhälsans och nyttans namn.
Vem?
Ann Heberlein är teologie doktor i etik, kolumnist i Expressen och samhällsdebattör. Hon fick sitt stora genombrott med självbiografin ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” där hon berättade om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Sedan dess har hon givit ut en rad böcker på temat etik och moral men även deckare under pseudonymen Helena Herbert.
Att Ann Heberlein viger sitt sommarprat åt att berätta om sin fasters öde är ett klokt val. Gunnels historia, som utspelade sig för bara några decennier sedan, blottar ett beckmörkt kapitel i välfärdsstaten Sverige. Ett där Alva och Gunnar Myrdal förespråkade sterilisering för att utsovra ”höggradigt livsodugliga individer”, av samhällsekonomiska och socialpolitiska skäl.
Det är häpnadsväckande lyssning. Efter att ha bett till en gud hon inte tror på kallas Gunnel så till Lunds universitetssjukhus. Hon är i sjätte (!) månaden när aborten utförs och äggledarna tas bort.
Ann Heberlein är en effektiv och generös berättare som lyckas ge kött och blod åt alla de personer som befolkar denna tragedi.
Men i slutet av sommarpratet hajar jag till.
Sina sista minuter uppmanar författaren sina lyssnare att fråga sig själva vilka grupper vi gör till syndabockar idag. ”Vem eller vilka idag betraktas som dom andra?”.
Det är ett märkligt tillägg, med tanke på den opinion Ann Heberlein själv drev för några år sedan med udden riktad mot muslimer och invandrare från Mellanöstern och Nordamerika, bland annat i krönikan "’Rasist’ är tveklöst 2000-talets mest missbrukade ord” och i boken ”Den banala godheten” (2017).
Såklart kan människors åsikter ändras, men det känns minst sagt konstigt att inte adressera ett så uppenbart retoriskt skifte.
Sommarpratare 4 juli:
Olof Wretling, komiker