Säverman fiskar. Och får napp från 1800-talet. Kom ihåg att det var här ni läste det (nästan) först.
Sutaren ansågs för hundra år sedan vara en kulinarisk delikatess.
Den har sedan dess sjunkit betydligt i anseende. Ja, till den bottennivå där den också lekamligen hör hemma.
Sutaren är en insjöfisk och slemmig i ordets bokstavliga bemärkelse.
Den är hal som en ål och måste skållas i kokhett vatten för att man ska kunna hålla fast den för att komma åt att rensa den för att kunna äta den som den delikatess den ansågs vara.
I måndagens tidning fick sutaren äntligen sin upprättelse – av författaren Aase Berg, men alls icke som mat på fat utan som levande varelse och glänsande väsen nere i bottenslammet.
Och senare i veckan hade vi besök av två gossar i lagom ålder. Vi hade just fått en norsk mörtstuga, det vill säga en mjärde, som de slängde i från bryggan över natten.
Morgonen därpå vaknade vi till deras tjut när de vittjat mjärden och hittat två små glänsande sutare.
I triumf, som om de dragit upp storgäddan, bar de upp 1800-talets delikatessfisk i en hink med vatten.
– Fiskelycka! ropade de, vilda av förtjusning.
Sutarna fick bo kvar i hinken tills jag bröt nacken av dem, skållade dem, klippte dem, rensade dem och kokade dem så att pojkarna skulle få njuta av den nordiska delikatesskultur de lyckats få upp på land.
Befriade från ryggben och en myriad andra små ben återstod av sutarna inte mycket mer än en tekopp vitt fiskkött.
Pojkarnas entusiasm avtog en smula när de skulle inmundiga sin fisk.
De tog varsin liten tugga, uppskattade nog smaken men övergick sedan till spagetti.
(Parentetiskt bidrog de samtidigt till att sutaren, som nämnts 382 gånger i Dagens Nyheters 162-åriga historia, för en gångs skull förekom hela två gånger samma vecka. Det är den värd.)
Sävermans förra kåseri: Se upp, här kommer skeppen med akvavit
Säverman-klassikern (2022): Sommarens hunsade halmhatt
Alla DN:s kåserier finns samlade här.