Sommarpratarna har blivit en sorglig samling löddriga varumärkesbyggare som – bildligt talat – skriker allt högre och gällare i munnen på varandra.
Då kommer Ann Heberlein in.
Och börjar, på sin mjuka och sakliga skånska:
”Våren 1999 inrättade regeringen Persson steriliseringsersättningsnämnden. Nämndens uppdrag var att ta emot och handlägga ansökningar om ekonomisk ersättning för den skada som de män och kvinnor som tvångssteriliserades medan 1935 och 1975 hade lidit.”
Torrare kan det inte bli.
Men man släpper allt man har för händer.
Hon berättar om sin faster Gunnel, som insjuknade i polio – eller barnförlamning, som det kallades – och hamnade i rullstol och stuvades undan på ett vårdhem. Där träffade hon en man och blev gravid. Hon ville behålla barnet, men det förekom missbruk och psykisk ohälsa i familjen och det var arvsanlag som man inte ville föra vidare. Så efter aborten i femte månaden fann man för gott att sterilisera henne.
”Man” är i vanlig ordning tidsandan och ett tankegods med djupa rötter.
Det är en skakande historia, trots sin folkhemska vardaglighet. Eller just därför. Mot slutet kikar akademikern Heberlein fram och sätter allt i sitt ohyggliga sammanhang, om ett rättsövergrepp som utförts med de bästa av avsikter. Hennes mångfasetterade porträtt av den kedjerökande fastern är omöjligt att värja sig mot.
BENGT OHLSSON
Ann Heberlein är kolumnist i Expressen, därför recenseras hennes ”Sommar i P1” av Bengt Ohlsson, författare och medarbetare i Dagens Nyheter