Oppositionens starka övertag i opinionen har fått aktiebolagen inom friskolesystemet att dra öronen åt sig. Efter att ha legat lågt ett tag har retoriken nu börjat skruvas upp med alarmistiska varningar om ett förestående kaos vid ett förbud mot aktiebolag inom skolan. Sveriges friskolesystem är helt unikt. Vi är det enda land i världen som tillåter helt oreglerade och fria vinstuttag från en helt skattefinansierad skola. Från att ha haft ett av de mest reglerade skolsystemen i världen har vi idag ett av de minst reglerade.
Denna utveckling har skett parallellt med att de svenska skolresultaten fallit i internationella jämförelser. Ett skäl är att likvärdigheten mellan skolor har minskat, vilket i sin tur gjort att föräldrarnas utbildning får allt större genomslag på hur bra deras barn klarar sig i skolan. Skolan har blivit sämre på sitt kompensatoriska uppdrag. Själva vinstjakten är en central del av detta problem.
Under 2020-talet har vinsterna inom utbildningssektorn uppgått till i genomsnitt 5 miljarder kronor varje år. Varje skattekrona som går till ägarna i vinst innebär en skattekrona mindre till elevernas utbildning. Resultatet blir lägre lärartäthet på vinstdrivande skolor och, som forskningen visar, att elever från fristående gymnasier klarar sig sämre i livet.
Men den nya data som Riksdagens utredningstjänst tagit fram åt riksdagsledamoten Markus Kallifatides (S) visar att problemen med skattemedel som blir vinster kan vara minst lika stort, möjligen rentav större, inom andra sektorer. Inom hälso- och sjukvårdssektorn uppgår de summerade resultaten under 2020-talet till över 10 miljarder kronor om året, vårdhem och bostäder med omsorg redovisar ett resultat om 2,5 miljarder om året och sociala öppenvårdsenheter 1,8 miljarder. Det kan finnas felkällor på marginalen inom dessa sektorer med delvis helprivat finansiering, men de totala vinsterna i välfärden ligger runt 20 miljarder per år. Det är alltså runt 20 000 miljoner kronor som läcker ut i privata vinster till ägarna varje år.
Det är uppenbart att det inom dessa sektorer, med skattefinansierade och vinstdrivande aktörer, finns stora problem. De senaste två åren har exempelvis Inspektionen för vård och omsorg förbjudit eller dragit in tillstånden för 39 HVB- verksamheter. Inom sjukvårdens primärvård är det återkommande nyheter om att vårdcentraler fått stänga efter oegentligheter. I dagarna avslöjades att Vårdcentralen Hälsa Hemma i Kållered tvingades stänga efter allvarliga brister och cirka 5.000 patienter måste nu söka en ny vårdcentral.
I samma bransch gjordes under våren en storaffär när vårdkoncernen Aleris sålde sin primärvårdsverksamhet till finska Lideta. Affären påverkar över 100.000 patienter. Vård, skola och omsorg blir på detta sätt inte längre en fråga om demokratiska beslut utan en fråga om bolagsupplägg, inte sällan med utländska ägare och riskkapital. Sedan länge vet vi att personaltätheten är systematiskt lägre på vinstdrivande privata äldreboenden än på kommunala boenden och på boenden som drivs av aktörer utan vinstsyfte.
Vissa saker lämpar sig helt enkelt inte att styras med marknadsprinciper. Hela idén med den offentliga sektorn är att den ska vara offentlig och inte privat. Vi byggde en sektor som skulle vara fredad från marknaden och vinstjakten. Därför att vinstmotivet är en stark drivkraft. Den styr och riskerar att ta överhanden.
Hur kan man annars förklara systematiken i att vinstdrivande aktörer har sämre utbildad och sämre betald personal, och färre personal per brukare? Hur kan man förklara alla indikationer och forskningsrön om systematisk betygsinflation i just dessa skolor, trots att eleverna presterar sämre på nationella prov och senare i livet både i studieresultat, sysselsättning och arbetsinkomster. Dessa elever har fått en sämre utbildning än de hade rätt till, bara för att någon högst upp i en ägarstruktur underbemannar, felbemannar och driver mot vinst.
Ofta får vi som svar från lobbyintressen och ägare av välfärdsbolag att vi blundar för bristerna i den offentligt drivna välfärden. Ingenting kan vara mer fel. Det finns systematiska brister även där, men det beror snarare på permanenta nedskärningar sedan 1990-talets början och styrningsproblem som ofta har sin källa i otillräckliga resurser. Men bristerna i den offentligt drivna välfärden beror aldrig på att enskilda medvetet undanhåller skattemedel som avsatts till undervisning, vård eller omsorg för att själva tjäna pengar.
Vinstläckaget i välfärden är stort. Det handlar om 20 miljarder kronor per år. Det motsvarar runt 30.000 lärare, sjuksköterskor, undersköterskor, socialsekreterare och elevassistenter som hade behövts i välfärden. Varje sådan potentiell anställd hade under ett arbetsår – om den bara tagit hand om, mött eller samtalat med en medborgare i timmen – kunnat genomföra runt 2.000 en-timmes-möten inom välfärden. Det är sammanlagt 60 miljoner möten i välfärden under ett år.
Möten som aldrig blir av. Som vaskas som vinst. Det kan vara ett livsavgörande ögonblick för en ung människa med en psykolog eller kurator, att en förstföderska får stanna en natt till på BB. Eller cancerpatienten som får någon som har tid att hålla dem i hand när ångesten är som störst. 60 miljoner en-timmes-möten färre i välfärden per år är priset vi betalar för vinstläckaget. Hur hade Sverige sett ut om vi lagt pengarna på själva välfärden istället för vinsterna de senaste 30 åren?
Det är just detta som debatten borde handla om. Att förbjuda vinsterna i välfärden måste ligga överst på agendan efter ett regeringsskifte i höst.
Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys
Enna Gerin, biträdande chef Katalys