Deep Purple vägrar att blicka bakåt
Publicerad 06.15
ALBUM Ian Gillans texter är många gånger ren rappakalja, men musiken på Deep Purples senaste skiva är desto bättre.
I sina bästa stunder bjuder ”Splat!” på glödande proggrock med nyfunnen tyngd.
Deep Purple
Splat!
Ear Music/Playground
ROCK Deep Purple, en av hårdrockens oumbärliga hörnstenar, vägrar att leva på gamla meriter. Britterna blickar mer än gärna framåt och fortsätter att inspireras och ge ut ny musik.
Det är inte enbart av godo.
Vi kan nog alla vara överens om att gruppens material från den här sidan millennieskiftet är ljusår från stordåden på skivor som ”Machine head” och ”Perfect strangers”. Tja, till och med ”Purpendicular”.
Ian Gillans texter är och förblir det samtida Deep Purples stora akilleshäl.
På ”Splat!”, bandets tjugofjärde skiva och den sjätte tillsammans med stjärnproducenten Bob Ezrin, ramar låttiteln ”Scribblin’ gib’rish” bäst in vad Gillan pysslar med.
”The only horse in town”, ”Diablo”, ”Jessica’s bra” (horribel låttitel!) och ”My new movie” består av ren rappakalja. Den förstnämnda räddas förvisso av ett glödande gitarrsolo signerat Simon McBride, men det är också i elfte timmen.
Den 80-årige sångaren sjunger desto bättre. Hans röst är som klippt och skuren för den tillbakalutade proggrock som breder ut sig på albumets tretton spår. Han försöker, tack och lov, inte leverera en ny ”Highway star”.
Don Airey är emellertid skivans största stjärna. Den stora räddningen när texterna sviker eller skaver. Det var flera decennier sedan som keyboardisten komponerade så här minnesvärda melodier. Den ödesmättade pianoslingan som inleder och avslutar ”Guilt trippin’” borde studeras på Kungliga Musikhögskolan.
McBride, som gick med i bandet 2022, tillför också en tyngd och intensitet som Deep Purple länge saknat.
Lyssna på ”Sacred land” och ”Scribblin’ gib’rish” så förstår ni vad jag menar.
BÄSTA SPÅR: ”The lunatic”.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik