Häromveckan föll tingsrättens dom om den så kallade Rebellmamman som på grund av sitt klimatengagemang tvingades lämna sin tjänst på Energimyndigheten sedan hennes tidigare godkända säkerhetsklassning ändrats. Staten vann.
Domen lämnar många obesvarade frågor.
Vad som sticker i ögonen är den kladdighet och ängsliga undfallenhet som föregick myndighetens beslut att skilja kvinnan från sitt uppdrag. Inte minst Carl-Oscar Bohlins (M), minister för civilt försvar, inblandning ger dålig eftersmak.
I Sverige är myndigheterna formellt självständiga, förväntas redoboget och samvetsgrant fatta sina egna beslut utefter lagar och förordningar. Regeringen styr genom utnämningar och regleringsbrev. Däremellan förväntas myndigheterna agera ämbetsmannamässigt, utan politiska sidoblickar. Motsatsen kallas ministerstyre. I Sverige är vi stolta över oberoendet – arvet från Axel Oxenstiernas tid.
I praktiken förekommer åtskilliga informella kontakter mellan politiken och byråkratin. Sverige är litet. Alla håller inte så hårt på etiketten.
När Naturvårdsverket tidigare i år meddelade att man tänkte släppa jakten fri på svalor och björktrastar – hotade och på tillbakagång – reagerade många med bestörtning. Handläggaren jag ringde reagerade med en axelryckning.
Jaktlobbyn har flyttat fram sina positioner under Tidöregeringen. Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) poserar gärna i jaktutstyrsel. Det är också tydligt att Naturvårdsverkets ledning följsamt pejlar den politiska maktens önskemål. Naturvård har en väldigt tänjbar definition.
Viltet sägs till exempel bidra med “viktiga ekosystemtjänster som jakt- och naturupplevelser”. Själv har jag aldrig förstått varför man – män! – måste ha en bössa i handen för att gå ut i skogen.
Skyddsjakt är en sak. Licensjakt – kvoter för allmän avskjutning – är något helt annat. Antalet lodjur begränsar sig till 1 300 individer. Ändå ansåg Naturvårdsverket att det i år var fritt att skjuta 153 lodjur.
Störst framgångar har jägarlobbyn haft när det gäller vargen. Licensjakten förklaras med att den ska “bibehålla tryggheten och acceptansen för stora rovdjur hos befolkningen”. Vi förmodas alltså acceptera varg och lo i skogen bara om vi får döda dem.
De flesta jägare avskyr vargen: den konkurrerar om villebrådet. Idag finns runt 350 vargar i landet. Samlad expertis har bedömt att det behövs minst 300 för en livskraftig stam utan inavel. Det är svårt redan nu utan friska individer från Finland och Ryssland. De överlever dock sällan vandringen genom renbetesland i norr. Ändå har regeringen bestämt att antalet vargar ska minskas till 170 individer. Då är det kanske ärligare att säga att vi inte ska ha varg i Sverige över huvud taget?
Medan verkschefer jagar rebellmammor och “aktivister” borde frågan vändas mot dem själva: varför så många av dem agerar nickedockor och opportunister i händerna på ministrar som sedan kan fly ansvar genom att påstå att “vi inte har ministerstyre här i landet”. De behöver det inte. De får som de vill ändå.