Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Sedan 1972 har regeringen betalat ut ersättning till fyra samebyar som ligger i eller i närheten av den svenska rymdbasen Esrange. Det senaste beslutet togs 2017. Och den klubbade ersättningen skulle gälla för åren 2018 till 2022.
Talma, som har vinterbete i området, ersattes med 158 000 kronor per år. De tre andra samebyarna, Saarivouma, Könkämä och Lainiovuoma, har fått hålla tillgodo med 17 000 kronor vardera. Jag gissar att utbetalningarna från regeringens sida mest är att betrakta som symbolisk välvilja. Precis som de 44 000 kronorna som av någon outgrundlig anledning betalats ut till Samefonden.
I maj 2022 mottog Rymdstyrelsen ett reviderat regleringsbrev från regeringen. Uppdraget var att jobba fram ett nytt femårsavtal med hänsyn till den nya lag om frågor som rör det samiska folket, som precis röstats igenom av samtliga riksdagspartier.
Rymdstyrelsen anmodades att ”samråda” med samebyarna för att ”uppnå enighet och samtycke om de ersättningsnivåer som regeringen ska fatta beslut om inför den kommande ersättningsperioden för åren 2023–2028”.
Samråd. Enighet. Samtycke. Ni kan inte ana vad som hände sedan, som det brukar heta på klickprosa.
Könkämä och Lainiovuoma nöjde sig med en indexuppräkning av de 17 000 kronorna (= 22 055 kronor). Talma och Saarivuomo tog däremot i från tårna. Talma begärde att de 158 000 kronorna skulle transformeras till 2 miljoner per år. En höjning på drygt 1 200 procent. Saarivuoma gick ännu längre och krävde en höjning på närmare 10 000 procent. I stället för 17 000 kronor ville samebyn ha 1,6 miljoner om året. Plus en retroaktiv ersättning på 1,75 miljoner.
Det häpnadsväckande anspråket motiverar Saarivuomo i en fyra sidor lång skrivelse. För mig som läst åtskilliga inlagor av detta slag är det mycket som klingar bekant. Som det breda anslaget. Eländesbilden. Det nervsvaga djuret. Och, som så ofta, den totala avsaknaden av verifikationer och konkretioner.
Esrange verksamhet innebär, enligt Saarivuomo, ”störning av renskötselverksamheten, markförstörelse, nedskräpning, påverkan på kulturmiljön, psykisk påfrestning för att främmande verksamheter tränger sig på samt miljökonsekvenser som kan ge långsiktiga skador på den känsliga fjällmiljön”.
Det psykiska måendet påverkas, enligt samebyn, av såväl uppskjutningar som nedfallande raketer. Även om man i en bisats tillstår att sannolikheten är liten för att något ska falla ned och träffa människor eller byggnader.
Jag talar med en person som jagat i Saarivuomo under 30 års tid. Han berättar att han vid ett (1) tillfälle under dessa 30 år hittat en nedfallen raket i skogen. Och att han fick betalt när han lämnade in den.
När Gabna och Laevas sameby ansökt om helikopterförbud under Riksgränsens högsäsong vid Valborg, har motiveringen bland annat varit att renarna är särskilt känsliga vid kalvningstid. När Saarivuomo skriver till Rymdstyrelsen pekar samebyn på att renen är särskilt känslig vintertid. Störningar under den tiden på året ”ger effekt på slaktvikt och kalvöverlevnad” samt ”kalvarnas storlek vid födseln”.
På Sametingets hemsida finns statistik över 25 års utveckling av genomsnittlig slaktvikt. Tyvärr presenteras siffrorna enbart på regional nivå. Sametinget har nekat min begäran att få ut uppgifterna på samebynivå. Jag har överklagat och ärendet ligger nu hos kammarrätten i Sundsvall.
Tills vidare får jag hålla tillgodo med de siffror som finns. Förutom att siffrorna är regionala gäller de inte alla år som Esrange funnits på plats. Den första redovisade säsongen är från 1996/97. Och de färskaste uppgifterna har hunnit bli fem år gamla.
Men med denna reservation är det ändå intressant att jämföra den genomsnittliga slaktvikten för de tre första säsongerna med de tre senast redovisade. Och då finner man att den bland Norrbottens samebyar stigit, inte sjunkit, i alla kategorier: kalvar, vajor, tjurar och oxar (kastrerade tjurar).
Den politiska beröringsskräcken är generande.
En annan intressant motsägelse om renens påstådda känslighet finner man i området kring Kallax flygplats och Luleås skärgård F21. Där dundrar inte bara reguljära Boeingkärror fram, utan från intilliggande F21 startar och landar även Herculesplan, JAS, amerikanska F16, franska MIG 24 samt Apache-helikoptrar.
För ungefär tio år sedan började renar köras på lastbil för vinterbete till just det området. Från januari till april står numera hundratals djur utanför staketen och betar medan det bullrar ovanför deras huvuden. Mer störningskänsliga än så är uppenbarligen inte djuren.
Renen är privat egendom. Det betyder att en renägare kan göra anspråk på ersättning om ett djur kommit till skada, precis som man kan om ens bil blivit påkörd. Därför borde rimligtvis ersättningskrav ställts till SSC Space om verksamheten vid Esrange orsakat att några djur dödats eller skadats. Men SSC Space känner inte till att några sådana anspråk gjorts.
Så om vi summerar: slaktvikten har utifrån tillgängliga siffror blivit högre, inte lägre. Troligtvis har inga renar skadats eller dödats. Och för detta vill Talma ha 2 miljoner kronor om året och Saarivuomo 1,6 – plus 1,75 miljoner för alla de tidigare år då sannolikt heller inga djur kommit till skada.
I november 2023 redovisade Rymdstyrelsen utfallet av samråden till regeringen. Två och ett halvt år senare har myndigheten ännu inte fått något svar. I stället rullar man vidare med de gamla beloppen – om än indexjusterade. Den politiska beröringsskräcken är generande. Ett antal samebyar slipar sina svärd. Riksdagspartierna formulerar fraser om samråd och enighet. Och hukar i buskarna när resultatet av denna utsträckta hand blir en ekonomisk käftsmäll. Se där vilka konflikter man kan undvika med politisk impotens.