”Politiken ligger nedströms kulturen” är en sentens som idag främst associeras med högerpopulister som Andrew Breitbart, Steve Bannon och Mattias Karlsson. Tesen har ironiskt nog inspirerats av den kände (kultur)marxisten Antonio Gramsci (1891-1937) och hans idéer om kulturell hegemoni. Medan en klassisk marxist snarast hävdar att ”kulturen ligger nedströms ekonomin”, gör Gramsci kulturen till en mer primär källa som påverkar såväl ekonomi som politik.
Inom min forskningsdisciplin, ekonomisk historia, speglar det en gammal träta om vilken sfär av samhället som är mest tongivande: den materiella eller den institutionella (inklusive kulturen). Vi ska inte uppehålla oss för länge vid detta. Det räcker med att konstatera att kulturen har varit, och fortfarande är, en central del av den politiska och ekonomiska utvecklingen. Sverige har varit synnerligen mottagligt för olika stormakters kulturyttringar genom århundradena.
Jag ska lämna den något intetsägande debatten om vad svensk kultur – eller ”svenskhet” som det ibland heter – är för något. Det räcker med att fördjupa sig i vikingatågens internationella härjningar eller Karl XII:s turkiska eskapader för att inse att svaret på den frågan helt beror på vilket tidsperspektiv man anlägger. Nåväl, några europeiska stormakter som utmärkt sig genom sitt inflytande på den svenska elitkulturen under modern tid (från 1600-talet och framåt) utgörs tvivelsutan av Nederländerna, Frankrike och Tyskland. Jag skriver ”elitkulturen” eftersom den stora andelen av folket, allmogen, har varit relativt kulturellt homogen under denna tid, även om många uttryck som senare ska tillskrivas den svenska folkkulturen har sitt ursprung andra länder, inte minst Tyskland. Adeln, prästerna och borgarna – och givetvis kungahuset – har hur som helst varit synnerligen kosmopolitiska.
I 1600-talets Göteborg – då en utpräglad handels- och sjöfartsstad – lär omkring 50 procent av invånarna ha varit födda i andra länder. Och av de 18 medlemmar som Göteborgs råd bestod av 1624 var en skotte, sju svenskar och tio holländare. Det nederländska inflytandet på Göteborg och den svenska ekonomiska eliten under 1600-talet är svåröverskattat. Under 1700-talet var istället det franska inflytandet på den svenska eliten betydande – i det gustavianska hovet talades det i första hand franska, i andra hand svenska. Från enandet 1871 fram till åtminstone andra världskrigets slut är det Tyskland som är förebilden för såväl svensk kultur, näringsliv, förvaltning och universitetsväsende. Efter andra världskriget är det sedan USA som står för ”kulturimperialismen”, så även i Sverige.
Imorgon fyller denna ”världens första demokrati” 250 år. Det var den 4 juli 1776 som den amerikanska självständighetsförklaringen undertecknades. Även den amerikanska kulturen kan beskrivas som "demokratisk". Till skillnad från Sveriges tidigare förebild, Tyskland, som stod för en utpräglad högkultur, så utgörs kärnan i den amerikanska kulturen av populärkultur.
En som tidigt blev varse den diametrala skillnaden mellan sitt tidigare hemland Tyskland och sitt nya hemland USA var den tysk-judiske filosofen och flyktingen Theodor Adorno som i sin amerikanska exil inte var imponerad av det nya landets kulturyttringar. 1944 skriver han tillsammans med Max Horkheimer den sedermera klassiska boken ”Upplysningens dialektik” där han går till frontalangrepp mot den amerikanska kulturindustrin som han menar passiviserar det mänskliga tänkandet och avtrubbar sensibiliteten genom ständiga upprepningar, förenklade uttrycksformer och banala budskap. Han drog till och med paralleller till den nazistiska propagandan och menade att populärkulturens uttryckssätt var effektiva medel för maktutövning. Den politiska ledaren kan, likt hjälten i actionfilmer, absorbera folkets blickar och framstå som större än livet.
Med det historiska facit till hands får man delvis ge professor Adorno rätt. Den amerikanska populärkulturen har blivit en viktig del av det västerländska politiska livet. Från att ha mjukstartat genom Kennedys minglande med filmstjärnor har den idag gått upp i ett hysteriskt crescendo med ”realitystjärnan” Donald Trumps ständiga upprepningar, vulgära språk och svartvita budskap. Trumps politiska retorik har ibland strukturen av en poplåt.
I detta ligger en av demokratins stora akilleshälar. Du måste nå ut om du vill få röster, och är det något den amerikanska populärkulturen kan så är det att nå ut till breda folklager. Med elitkultur vinner man få röster, då den per definition är svårtillgänglig och det krävs övning för att kunna ta den till sig. Världens äldsta demokrati är synnerligen anti-elitistisk, och därmed perfekt för demokratins vulgära tvilling populismen, som ju är den dominerande politiska kraften i dagens USA (och kanske hela västvärlden).
Vart är då den här politiska kulturen på väg någonstans? Man kan, lite förenklat, hävda att varje kulturell hegemoni tenderar att avmattas när den genomlider stora politiska nederlag. Den tyska högkulturens tillbakagång i och med nazismens barbari är ett tydligt exempel. Kommer vi snart att se den amerikanska populärkulturens nedgång i och med ett USA som går mer och mer i auktoritär riktning? Kulturutövare, journalister och intellektuella börjar utan tvekan känna sig hotade av Trumps hämndbegär och hat. Hittills har dock konstitutionen och maktdelningsprincipen stått relativt starka gentemot presidentens autoritära ambitioner.
Huruvida politiken alltid ligger nedströms kulturen låter jag vara osagt. I dessa dagar när politiker gör en sport av att lagstifta bort vissa utländska kulturella och religiösa uttryck kan man försynt påpeka att Sverige anammat nästintill varje amerikanskt kulturell trend de senaste decennierna, vare sig det handlar om populism, aktivism eller populärkultur. Kanske bör vi i stället åter ta lite mer inspiration från våra europeiska grannar: exempelvis tysk högkultur, nederländsk handelskultur eller fransk samtalskultur. Fenomen som i världens äldsta demokrati på andra sidan Atlanten nu bytts ut mot handelstullar, polarisering och en allt mer vulgariserad offentlighet.