Om aktiviteterna inte matchas av en arbetsmarknad som är rustad för människor med funktionsvariationer, språklig mångfald och varierande livserfarenheter, riskerar vi att förstärka en rundgång där människor förbereds, men aldrig släpps in.
Samtidigt ska kommuner snabbt erbjuda tusentals personer arbetsnära aktiviteter. Det kräver nära samverkan med civilsamhället, som redan i dag bär en stor del av arbetsträning och anställningar med stöd, och som enligt arbetsgivarorganisationen Fremia har potential att skapa upp till 10 000 nya jobb.
Leder till förvaring
Ytterligare en utmaning är att det saknas långsiktiga finansieringslösningar, en förutsättning för att bygga kvalitet och kapacitet. I stället behandlas civilsamhället som leverantör i kortsiktiga upphandlingar. Det begränsar utveckling och flexibilitet. Risken är att aktiviteterna blir fler, men att de inte leder till förflyttning, utan till förvaring.
Vi ser redan konsekvenserna redan i dagens system. Människor går från insats till insats utan att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det är inte ett individproblem, det är ett systemproblem.
När fokus ligger på att uppfylla ett aktivitetskrav i stället för att skapa verkliga steg mot arbete tappar insatserna sitt syfte. Vi investerar i aktivitet, men misslyckas med utfall. Arbetsträning kan vara ett viktigt steg, men utan en fungerande övergång vidare blir den ett slutmål.
Arbetsträning kan vara ett viktigt steg, men utan en fungerande övergång vidare blir den ett slutmål
Aktivitetskravet riskerar att förstärka detta: fler slussas in i samma insatser, trycket ökar och utrymmet för individanpassning minskar. För personer med komplexa behov kan heltidskravet dessutom bli exkluderande och systemet riskerar att befästa snarare än bryta utanförskap.
Konsekvensen är inte bara mänskligt kostsam. Den är också samhällsekonomiskt ineffektiv. I stället för att reducera civilsamhället till utförare av upphandlingspliktiga tjänster behöver det tas tillvara som den samverkans- och kunskapspartner som krävs för att lösa problemet.
Om aktivitetskravet ska leda till verklig förändring krävs en annan riktning:
- Från aktivitetstvång till rätt insats – Fler timmar är inte lösningen. Rätt insats, i rätt takt, med rätt stöd och gemensamt ansvar för progression är det som skapar vägar till arbete.
- Från insatser till en inkluderande arbetsmarknad – Arbetsgivare måste vara en integrerad del av lösningen, inte en avlägsen slutpunkt. Det kräver att vi använder och utvecklar den idéburna sektorns kompetens och näringslivets möjligheter för att öka övergångarna till arbete.
- Från upphandling till partnerskap – Främja samverkan och långsiktiga partnerskap mellan Arbetsförmedlingen, kommuner och idéburna aktörer, med fokus på ömsesidigt förtroende och tydliga mål.
Utan samverkan och långsiktighet riskerar aktivitetskravet att cementera det vi vill förändra. Med rätt investeringar och gemensamt ansvar kan det i stället bli startpunkten för en arbetsmarknad som faktiskt inkluderar fler.
Vi som undertecknar har tillsammans lång erfarenhet av att arbeta med arbetsintegration i både offentlig och idéburen sektor, på såväl strategisk som operativ nivå.
Ida-Lina Frisell Aasland, områdeschef arbetsintegration Räddningsmissionen
Emelie Heilmann Agervi, verksamhetsutvecklare Räddningsmissionen
Mats Hedenskog, direktor Skyddsvärnet