Det var ju så här det var förr. Det var så här det brukade kännas.
Flyget ner till Guadalajara fungerade som en tidsmaskin, en länk tillbaka till en annan tid och en annan stämning.
Väldigt mycket har ju fungerat bra under upptakten av den här turneringen, men det går inte att runda att upplevelsen på marken i stora stycken är... annorlunda.
Arenorna är lika välpolerade som de är väldiga. De flesta arrangörsstäder är så enorma att till och med ett VM tuggas upp och halvt försvinner. Det här är inte en sommar då världsmästerskapet tar över och genomsyrar precis allt.
Undantaget heter Guadalajara, staden som gärna ser sig själv som Mexikos autentiska hjärta. Här existerar inget annat än VM, verkligen ingenting annat.
Precis hela staden är klädd i grönt, varenda kotte bär landslagströja. Torsdag i kalendern, men fullfrontsfiesta i praktiken. Skolorna håller stängt, offentliganställda har uppmanats att ”jobba hemifrån”.
Kvällen före match höll de lokala hjältarna i Maná gratiskonsert för att piska igång stämningen, och 170 000 mötte upp. Jag kommer ner på matchdagens förmiddag, och staden har redan svämmats över helt av den gröna vågen. Vägarna är igenkorkade, mexikaner och koreaner häller tequila i varandras munnar i gathörnen, den stora supporterzonen nedanför Plaza Liberación blir fullsatt mer än fyra timmar före avspark.
Guadalajara är den fattigaste av alla VM-städer – bullrig, myllrande och med en högst närvarande kartell – men det är här som vardagen präglas allra mest av fotboll.
Estadio Akron är inbyggd i sluttande grönska, designad för att se ut som en av de lokala vulkanerna. Själva planen ligger alltså längst ner i kratern, och det är ett arkitektoniskt bildspråk som fungerar.
Buropen var öronbedövande
Till vardags är det Chivas som spelar här, klubben med policy att enbart ha mexikaner i laget, ”Puros mexicanos”.
Själva ser de det som att landslagets ryggrad har donerats härifrån Guadalajara, och Mexiko kom mycket riktigt till start med fyra Chivas-grabbar i elvan.
Nationalsången vrålades ut och decibelmätaren slog i botten på ett sätt jag inte tidigare upplevt under turneringen, inte ens vid premiären på Azteca-stadion.
Men sedan började matchen. Sedan var det rätt mycket slut på det roliga.
Javier Aguirre skickade ut ett robust och duellstarkt mexikanskt lag, med väldigt tydligt fokus på att blockera vägarna för det koreanska kortpassningsspelet. Okej för det, men på andra sidan den kompakta gröna muren blev det överhuvudtaget inte någon kraft över till att skapa något själva.
Ett inlägg från högerkanten och en halvfarlig nick från premiärhjälten Julián Quiñonéz, det var allt den första halvleken genererade.
Kravbilden matchar engagemanget i Guadalajara, så icke-insatsen landade inte vidare väl. De första buropen hördes halvvägs in i första halvlek, och när pausvisslan väl gick var de öronbedövande.
Samtidigt kom nyheterna inifrån centrum att supporterfesten spårat ur. Området hade stormats, människor hade svimmat och myndigheterna hade avbrutit allt.
Vanvett
Hela kvällen riskerade att ta en minerad vändning, men på andra sidan pausvilan var Mexiko både hungrigare, mer proaktivt och mer alert.
Och ibland räcker det långt att bara vara beredd när läget dyker upp.
Seung-Gyu Kim kolliderade med en medspelare och tappade ett inlägg. Chivas-spelaren Luis Romo – ostrondykarens grabb från Sinaloa – stötte bollen i nät.
Vulkanutbrott. Vanvett. En tiominutersperiod som kändes som ett enda kaotiskt undantagstillstånd.
Och sedan tillbaks ner i skyttegravarna.
Raúl Jimenez fick en chans, Obed Vargas slungade iväg en halvvolley – men där gick gränsen för Mexikos offensiva ambitioner.
I andra straffområdet sprang en olycklig Heung-Min Son mest bara i vägen för sig själv, och utan honom är den sydkoreanska spetsen sorgligt slö. De lilaklädda försökte gradvis spela aningen mer direkt, men när den stora chansen kom i 87:e lyckades Chivas-målvakten Raúl Rangel med den mest osannolika jonglörsräddningen du någonsin kan föreställa dig.
Stängt var det här. Slutsignalen utlöste en enorm, kollektiv ölfontän från de skummande läktarna. Cowboycaballeron Christian Nodal pumpades i högtalarna, och Estadio Akron sjöng med.
Två mexikanska segrar, noll insläppta mål.
Javier Aguirres mexikanska lag skimrar sannerligen inte – väljer det enkla, säkra passningsalternativet nio gånger av tio – men de kommer att sälja sig dyrt.
De kanske inte har turneringens bästa fotbollslag, men de har mästerskapets mest autentiska fotbollsstad.
Aldrig har VM 2026 känts lika mycket som ett vanligt VM som det gjorde i Guadalajara.