Äntligen kan de festa som om det vore 2010 igen. Efter tre fiaskon och sexton år av bedrövelser har Spanien vunnit en slutspelsmatch i ett VM igen.
En av landslagsfotbollens allra mest absurda realiteter har varit det här med att ingen av de senaste 20 årens världsmästare lyckats vinna en enda slutspelsmatch sedan de lyfte bucklan.
Inte Italien sedan 2006. Inte Tyskland sedan 2014.
Och mest svårbegripligt av allt, alltså inte heller Spanien, trots att de fortsatt driva den europeiska fotbollen och samla på sig kontinentaltitlar under den här perioden.
Någon övergripande förklaring har inte gått att hitta, någon relevant analys har inte funnits. Just one of them things, en historisk nyck som behövde få sitt slut.
Och idag fanns aldrig minsta tvekan.
Det tog väl sisådär en halvtimme innan spanjorerna började hitta passningar på tredje spelare snarare än att hela tiden välja det kortaste alternativet, och mer än så krävdes egentligen inte för att riva upp stora hål i ett förmiddagsfesigt motståndarlag.
När Österrike inte är sig själva är de inte mycket alls.
Redan då Christoph Baumgartner gick sönder inför turneringen förlorade de sitt individuellt skarpaste anfallsvapen, och än värre är att VM-fotbollens egen klimatomställning gjort så att de tappat mycket av den kollektiva kraft som hela deras framgångsperiod utgått ifrån.
Ralf Rangnicks energidrycksfotboll gör sig som bäst en regnvåt höstkväll i Tyrolen, fungerar ganska illa i ett kaliforniskt kvavt växthus klockan 12 på dagen.
Innan de ens åkte hit accepterade de en förändring av sitt grundspel – resignerade inför att klimatet skulle göra det omöjligt för dem att löpa och pressa lika ursinnigt – och det fick lagets själva essens att spädas ut rätt rejält.
Österrike är ett lag som ska detonera, brisera och forcera sig igenom motståndarförsvaren. När de blir utlämnade åt sin egen skicklighet räcker de helt enkelt inte till.
När Saša Kalajdžić nickade in det där stopptidsmålet mot Algeriet fick de äntligen ett VM-ögonblick som rent emotionellt kunde mäta sig med Hans Krankls segermål mot Västtyskland i Córdoba för 48 år sedan, men så värst mycket mer blev det inte av den här turneringen.
Hit men absolut inte längre.
Spanien hade kunnat fortsätta spela hela vägen genom det amerikanska självständighetsfirandet utan att släppa till något. Att göra mål på dem är på gränsen till hopplöst, att överhuvudtaget komma till avslut extremt svårt.
I gammal guardiolansk anda är laget extremt välorganiserat med boll – gör sig själva smått osårbara mot egna bolltapp – och det är ju alltid så den riktigt effektiva typen av försvarsspel börjar.
När Luis de la Fuente skrävlar om att alla världens sex bästa mittfältare spelar för Spanien lutar han inte sig enbart mot passningsskickligheten, utan i nästan lika hög utsträckning mot de här killarnas förmåga att stänga planen för motståndarna.
Unai Simón har hållit nollan i 520 VM-minuter i sträck nu. Det är inte för att han gjort en massa fantomräddningar, utan för att hans lagkamrater sett till så att de inte behövts.
Och framåt...?
Framåt kretsar det mesta begripligt nog runt en 18-åring från Mataró. Lamine Yamal är väl inte Ballon d’Or-redo riktigt ännu, men han är utan tvekan världens bästa dribbler.
Så show blev det. I vanliga fall är Konrad Laimer den mest pålitliga spelaren i hela det här österrikiska laget – jättebra en-mot-en defensivt – men nu var han chanslös ifall han inte fick understöd.
Show blev det från Lamine Yamal, men inte så vansinnigt mycket till slutprodukt just idag.
Ett avslut mitt på målvakten, en boll som stoppades på mållinjen, ett passningsspel som båda blandade och gav.
Stundtals går det att spåra en otålighet i både hans kroppsspråk och hans beslutsfattande, och i någon mån tror jag att det beror på hur bra det gått för alla de som Lamine Yamal mäter sig själv mot i historiens hittills mest stjärnglänsande världsmästerskap.
Varför står inte han också på sex VM-mål, som de andra tjurarna?
Den största delen av förklaringen beror ju på att han kom in i turneringen skadad, och att han fortfarande inte kommit upp i mycket mer än 75-80 procent av sin fysiska maxnivå.
Hur snabbt kan det gå? Hur högt kan han nå?
Trots allt är det de frågorna som kommer ge slutbesked på hela den spanska världsmästarkandidaturen, även om sextondelen inte krävde den allra skarpaste versionen av Lamine Yamal.
Målmaskinen Mikel Oyarzabal byggde vidare på sin sensationella svit när han vallade och vinklade, lilla Pedro Porro demonstrerade hur hans framåtanda och mod gör honom till en oproportionerligt bra huvudspelare.
3-0 till de röda, läge att festa som om det vore 2010.
Det var då Spanien var på toppen av världen. Det var då de släppte in prick noll mål på hela slutspelet.