I den uppmärksammade essän ”Confessions of a Recovering Baby Woman” skriver Shannon Keating i The Cut om fenomenet där vuxna kvinnor tjudrar sig vid flickskapet med kätting och rep. I denna vuxenblivandets reträtt (”adult babyhood”) pekas popkulturen ut som både spegel och motor.
Keating nämner the usual suspects: Serierna ”Girls” och ”I Love LA”, Taylor Swifts Eras-turné och Barbie-filmens måttlösa 2023-hegemoni. Kultur om kvinnor över 25 – eller allt oftare, över 30 – som embryoaktigt sprattlar efter sitt stora syfte medan de gulligt försöker lista ut vad en aktie är och vad de ska ha för frisyr (relaterar, tbh.)
Essän väcker också frågan: Är den barnsliga kvinnoslarvern antifeministisk eller en feministisk ikon? Åh herre. Vad vet jag.
Personligen älskar jag en berättelse om en vilsen, slarvig idiot, förutsatt att det är Fleabag-smart och inte Jennifer Lopez-debilt. Eller vem lurar jag, Jennifer Lopez-debilt funkar också alldeles utmärkt. Livsformen snubbar har så länge haft monopol på hela vuxet-barn-grejen (Oblomov!) medan kvinnor har behövt kura under skötsamhetens känga, ha koll på hygien, barn och värdepapper för att inte Beckombergas, väva plädar och nollställas med insulinkoma.
En baby woman som stannar hemma från jobbet för att klippa av sig håret med nagelsax är i den meningen fortfarande subversiv.
Men baby women har sin tid och plats. En bra plats för baby women är, till exempel, i Rachel Sennotts manushög. En dålig plats är, till exempel, riksdagen.
Ursäkta att jag tar upp Almedalen såhär i baksmällan efter rosémoraset men förra veckans uttalande från Visby av Simona Mohamsson får mig fortfarande att famla efter luktsaltet.
– Om man säger så här: Jag får väldigt sällan frågor om Ebba Busch – för då hade jag kunnat berätta att vi är tjejkompisarna i den glittrande järnaxeln för välfärden. Jag får väldigt sällan frågor om Ulf, då hade jag kunnat berätta om hur han är en lärare som både är sträng och snäll. Då hade jag kunnat berätta att jag är i ett lag med en frenemy, en tjejkompis och en magister. Det blir ett vinnande lag.
Tjejkompisarna i glittrande järnaxeln??? Frenemy? MAGISTER? (Blä?)
Vi befinner oss sannerligen i civilisationens epilog.
Det är bara juli och jag håller redan på att förgås av genans
Alltså, konsten får gärna laborera med infantilism. Romaner och filmer får gärna befolkas av människor som vägrar bli vuxna. Men riksdagen! Den ska befolkas av vuxna. Stela tjänstemanna-vuxna. Ni vet, Adaktusson på 90-talet-vuxna. Jag vill behöva googla vad de säger.
Tyvärr verkar det vara en förlorad utopi.
Det 20 år gamla avsnittet av ”30 Rock”, där politikern Steve Austin lockar väljare genom att iklädd en piffig bebismössa skallra en skallra och skandera sin slogan ”Goo goo, ga ga”, känns alltmer som en tadelfri dokumentär. Infantiliseringen av det offentliga samtalet är bunkeroljan på vattnet där – inte bara politiken utan också allt oftare public service och journalister – vadar som snopna hägrar med hopklistrade fjädrar.
I dag tvingas vi titta på när Ebba Busch äter sushi med kepsen bak och fram Nooshi Dadgostar gör sminkvideos på Tiktok. Det är bara juli och jag håller redan på att förgås av genans över valfläsket som består av politiker som förnedras i Fördomsshowen och halsar vin med Edvin Törnblom.
Jag minns hur det var att växa upp och längta efter att få tillgång till den vuxna världen. Att få tillgång till det språk och utrymmen som bara vuxna fattade. I dag verkar vuxenvärlden i stället kämpa om att vara mest hemma i elvaåringarnas domäner.
Goo goo, ga ga.