Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När man skriver om en novellsamling hör det till vanligheterna att man nämner något kort om varje novell, eller åtminstone väljer ut en handfull av dem för att ge en bild av samlingens vidd och vad de enskilda delarna har gemensamt. I just det här fallet skulle jag dock vilja lägga tonvikten på en enda av de 13 noveller som Aris Fioretos valt ut och översatt bland de 65 berättelser Vladimir Nabokov efterlämnade, och som nu ges ut av Modernista i ”Noveller”.
Det rör sig inte ens om en hel novell, snarare en del av en novell, ett parti eller avsnitt ur den korta berättelsen ”En guide till Berlin”, som breder ut sig med lika stor psykologisk klarhet som litterär föreställningsförmåga om det författarskap som skulle följa. En till synes enkel scen från en krog, och samtidigt ett slags förebud om långt modernare skildringar av relationen mellan en människas minnesprocesser och hennes upplevelse av världen. Kort sagt ett stycke prosa som på knappt en sida förgrenar sig i fler och mer lovande riktningar än vad de flesta romaner klarar av.