Violinisten Alina Ibragimova och pianisten Cédric Tiberghien har spelat in Beethovens violinsonater på nytt.
Här finns inte en död sekund, skriver DN:s Camilla Lundberg och delar ut högsta betyg.
Violinisten Alina Ibragimova och pianisten Cédric Tiberghien har spelat in Beethovens violinsonater på nytt.
Här finns inte en död sekund, skriver DN:s Camilla Lundberg och delar ut högsta betyg.
Alina Ibragimova, Cédric Tiberghien
”Beethoven. Violin sonatas 1, 2, 3, 5”
(BIS/Naxos)
Beethovens samtliga violinsonater. Det låter som något, det. En gång körde tyska lyxviolinisten Anne-Sophie Mutter alla tio som ett heldagsmaraton i Konserthuset i Stockholm, med vårt kungapar och undertecknad på plats.
Visst minns jag det högtidliga ståhejet, och ett fiolspel med finesser, men knappt pianisten. Kan det ha varit Lambert Orkis? Det är faktiskt ett problem. De flesta sonaterna är nämligen skrivna för piano med ackompanjerande violin, snarare än tvärtom.
Alina Ibragimova och Cédric Tiberghien, däremot, är inte bara kompatibla. De är a match made in heaven. Sällan har jag hört ett så roligt samspel som deras. Jag kommer på mig själv med att flina medan jag lyssnar. Deras Beethoven är så fräck!
För 20 år sedan var de BBC:s unga talanger, hon från Ryssland, han från Frankrike. Några år senare hade de, precis som Mutter och Orkis, spelat in de tio sonaterna på skiva. Och nu är de på dem igen!
Skillnad? Absolut. Till att börja med spelar hon denna gång på sensträngar och han på ett fortepiano modell 1794. Gammalmodigt? Tvärtom. Intrycket är pinfärskt, krispigt och vigt. Men det är inte bara en instrumentell fråga. Ibragimova och Tiberghien har hittat en retorik i samspelet: en konversation, ett gräl, ett skojande, en pingismatch. Här finns inte en död sekund. Den välkända ”Vårsonaten” formligen spritter av liv.
Det är inte svårt att föreställa sig Beethoven vid pianot, i en lekfull duell med sin trogne fiolpolare Ignaz Schuppanzigh. De brukade hetsa och reta varandra. Ignaz: ”Det här är för svårt!”, varpå Beethoven svarar: ”Jag skiter väl i din usla fiol när musan kallar på mig!”.
Bästa spår: Violin sonata no 5
Agata Kawa-Cajler, Aleksandra Dallali
”Laura Netzel. Complete works for violin & piano”
(Dux)
Feminin aspekt på fiol från förra sekelskiftets Sverige. Elegant och läckert i fransk stil.
Il Giardino Armonico, Giovanni Antonini
”Haydn vol. 19: Trauer”
(Alpha)
Tre tidiga och spritsiga Haydnsymfonier. Stunsig sturm und drang med italiensk snits.
Caroline Shaw, Andrew Yee
”Or, the whale”
(Platoon)
Kreativ duo i komposition, sång, cello och fiol, med inspiration från Moby Dick och Messiaen.
Läs fler skivrecensioner och om andra skivor som blivit månadens klassiska