Malin Krutmeijer är medarbetare på kulturredaktionen.
I början av veckan ventilerade jag och några kollegor hur vi hade klarat den gångna helgens rekordvärme. Någon hade varit på krogen, en annan på bröllop, en tredje hade precis som jag tryckt hemma i sin lägenhet beväpnad med isbitar, filmer och tv-serier. Samtliga hade svettats och förfärats över hur fruktansvärt hett det var.
Sedan nämnde jag elefanten i rummet: den globala uppvärmningen. Jag väntade mig inte mer än några beklagande hummanden. Istället blev det ett långt samtal.
Alla visade sig tänka på klimatförändringarna, men efter hand snurrade vi ner i ett dystert hål där vi var alldeles ensamma. Ingen annan brydde sig: de unga hade gett upp, de över 35 ville bara fräsa runt i sina bensinbilar eller ta flyget över hela världen. Folk i allmänhet var bara intresserade av brott, straff och utvisningar, och framför allt var de sannerligen inte sugna på att förändra ens den minsta lilla sak i sina liv bara för att jorden höll på att koka sönder.
Att varken Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson – statsministerkandidaterna – tog upp klimatfrågan i sina tal i Almedalen var logiskt. Frågan är osexig, folk skiter i den, så vad skulle den ha i valrörelsen att göra? Ungefär så gick det deprimerade snacket och tydligen är det inte helt ovanligt.
Vi, de 82 procenten, som oroar oss över klimatförändringarna lämnas övergivna med känslan av att tillhöra en liten minoritet.
Aftonbladets Jonathan Jeppsson skriver i en krönika om forskning som visar att klimatförändringen också är en social kris. Folk känner sig övergivna och uppgivna. De tror att de flesta andra struntar i klimatet, och därför slutar de själva prata om det.
Grejen är att de har fel. Folk – i det här fallet svenskarna – bryr sig mycket om klimatet. Det visar en färsk rapport från oförvitliga SOM-institutet, där drygt 17 000 personer har svarat på ett frågeformulär om hur de ser på miljö- och klimatfrågorna. Undersökningen är statistiskt säkerställd och representativ för Sveriges befolkning.
82 procent är mycket eller ganska oroade över ”förändringar i jordens klimat”. Det är inga större skillnader mellan olika åldrar: 41 procent av 16–29-åringarna är mycket oroade mot 44 procent av 30–64-åringarna och 49 procent av dem som är 65 år och äldre.
Det skiljer heller inte mycket mellan olika inkomst- och utbildningsnivåer eller mellan stad och land. Bara totalt fyra procent oroar sig inte alls. Dessutom anser 46 procent av alla tillfrågade att klimatfrågorna är viktigare än andra samhällsfrågor, medan bara 11 procent tycker att de är mindre viktiga.
Det finns en tydlig skillnad mellan dem som identifierar sig som höger respektive vänster politiskt, där vänstersympatisörer är mer oroade och engagerade. Men 48 procent av Sverigedemokraternas sympatisörer håller ändå med om påståendet att ”klimatförändringarna är i huvudsak orsakade av mänskliga aktiviteter”.
Den som drabbas av undergångsstämning i de återkommande värmeböljorna är med andra ord allt annat än ensam. Den globala uppvärmningen och, visar rapporten, andra miljöfrågor engagerar en majoritet av svenskarna. Så varför tror många att det är tvärtom?
Ett svar skulle kunna vara en framgångsrik opinionsbildning från höger. Inte minst Sverigedemokraterna gillar att utmåla sig som ”folkets röst” till skillnad från ej folkliga typer som exempelvis Greta Thunberg. De har med kraft fått upp sina favoritfrågor – invandringen som roten till allt ont, brott, straff, klimatskepsis och så vidare – på den politiska dagordningen.
Lägg till de enorma högerradikala kampanjerna i sociala medier som pågått länge nu. De bevakas noga av journalister och det är lätt att få intrycket att deras högljudda dominans på X, i kommentarsfält och så vidare, är en spegling av det allmänna opinionsläget.
Det är den alltså inte, i synnerhet inte när det gäller klimatfrågan. Men bryr sig de politiska partierna i sin tur om majoritetens oro och, får man anta, önskan att göra något åt situationen även om olika väljargrupper säkert vill se olika lösningar? Inte i den här valrörelsen, än så länge. Det är idel brott, straff, utvisningar, ”stram migrationspolitik” och på sistone en tävling i vem som vill ge mest pengar till barnfamiljerna. Bensinen ska till varje pris vara jättebillig också: från 1 juli sänktes koldioxidskatten på bensin med ytterligare tre kronor.
Välfärdsfrågor ligger väl och bubblar till vänster men om den globala uppvärmningen är det i princip tyst. Ingen verkar våga ta i denna – ursäkta – bokstavligen heta potatis.
Läser man SOM-institutets rapport ser det ju annars ut att finnas en rejäl klimat- och miljöengagerad opinion att fånga upp. Långt större än alla SD-väljare tillsammans faktiskt, men det är som att det endast är väljarbasen på högerflanken som Moderaterna och Socialdemokraterna riktar sig till.
Signalen är att klimatfrågan inte engagerar de många, medan kulturkrigarna och klimatförnekarna på sociala medier och deras hejaklack räknas i miljoner. Vi, de 82 procenten, som oroar oss över klimatförändringarna lämnas övergivna med känslan av att tillhöra en liten minoritet. Vi blir liksom trollade, avsiktligt eller ej.
Sådana här demokratiska underskott, där en politisk fråga som stora grupper tycker är viktig inte ges parlamentariskt utrymme, är inte bra. Det skapar uppgivenhet och misstro. Och framför allt: temperaturen på jorden stiger ju. Klimatpolitiska visioner är tydligen inte det fetaste valfläsket men lik förbannat är de livsnödvändiga.