Ken Burns: Den amerikanska revolutionen
Hurra! USA fyller 250 år.
Ja, det är värt sina gratulationer. För oavsett landets många fel och brister går det inte att förneka att vi har den amerikanska revolutionen att tacka för mycket. Inte minst den moderna demokratin.
Men hur gick det egentligen till? För många svenskar är det en dunkel historia. Svåråtkomliga minnen om te i Boston från en SO-lektion någon gång på högstadiet. Passande då, att USA:s kanske främste dokumentärmakare, Ken Burns, märkesåret till ära gjort en riktigt matig serie på ämnet. Äntligen en möjlighet att fylla i alla eventuella luckor.
Eller?
Redan innan jag börjar titta anar jag oråd. PBS, den amerikanska public service-kanalen som producerat serien, uppger på sin hemsida klart och tydligt att de sex avsnitten är två timmar långa. Vardera. Det framgår också att det finns en version där avsnitten istället är 60 minuter.
Som om någon skulle vilja se det, fnyser jag för mig själv. De långa, tålamodsprövande avsnitten är ju en viktig del av Burns patenterade charm. Men, ack och ve. Det visar sig vara just den senare som SVT har valt att köpa in till sitt format “Världens historia”.
Sex timmar material har alltså slaktats. Det märks.
För ja, jag vet att jag svär i den militärhistoriska kyrkan här, men det som bevarats intakt är i mitt tycke det tråkigaste med krigsdokumentärer. Truppförflyttningar, strategiska överläggningar, den ena eller den andra generalens taktiska felsteg, och så vidare.
Mumma för de militärt överintresserade, men själv uppskattar jag Ken Burns mer för att han inte bara behandlar sådant, utan även är en mästare på att komma bortom siffror och statistik. Det är då hans hårt inarbetade berättarstil kommer till sin rätt.
Den är, förutom ovan nämnda generöst tilltagna avsnittslängd, liksom själva antitesen till Tiktok-tempo. Inga snabba klipp eller dramatiska vändningar. I stället: långsamma panoreringar över stillbilder som byts mot panoreringar över andra stillbilder och Burns molande barytonstämma som endast bryts när någon känd skådespelare läser in ett väl valt citat. Ofta hörs en ensam fiol någonstans i bakgrunden.
Det är för detta han brukar hyllas (alltså inte specifikt fiolerna utan hans förmåga att leverera ett komplext innehåll på ett värdigt sätt). Så även denna gång. I USA alltså, där serien sänts i sin helhet. I The New Yorker läser jag avundsjukt om hur “Den amerikanska revolutionen”, förutom det åtta år långa kriget med Storbritannien, också lägger stor vikt vid revolutionens många motsägelser.
Hur det inte bara var ett frihetskrig, utan också ett inbördeskrig, mellan rojalister och patrioter. Hur ideologin, den om frihet och alla människors lika värde, också var beroende av ett komplicerat gytter av olika aktörer i en maktkonflikt både i USA, men också mellan stormakter i Europa. Och hur de vunna rättigheterna inte alls blev en självklarhet för alla. Svarta slavar och urbefolkningen fick det inte bättre utan i vissa fall direkt sämre som en konsekvens av frigörelsen från den brittiska kronan.
I den version som SVT valt att sända hittar jag bara små smulor av detta. Jag bjuds in till öppningar som jag tror ska bli fördjupningar, men som sedan skummas förbi till förmån för nästa blodiga batalj. Minst sagt frustrerande.
Är det ett stelbent förhållningssätt till TV-tablån som spökar? Eller ännu värre – en misstro till tittarnas koncentrationsförmåga? Jag vet inte. Jag kan bara konstatera: Anne Lagercrantz & Co har köpt fel version. Ge mig mina sista sex timmar, tack.