Om kinesiska intressen hade ägt Bolibompa på SVT, då tror jag att vi hade reagerat.
Om ett amerikanskt arkiv med säte i Alabama eller Oregon hade förvarat svenska patienters sjukjournaler i stora lagerlokaler, då tror jag att vi hade reagerat.
Om polisen hade meddelat att de inte längre tänker utfärda pass, och därför lämnar över det uppdraget till en välkänd resebyrå, då tror jag att vi hade reagerat.
Men nu är det så att alla de här sakerna i stället sker i sin ungefärliga motsvarighet på internet – och då gör vi inte ett smack.
Jag skulle kunna ge er tio exempel till, men ni förstår poängen. Det är något med digitalitetens abstraktion som gör att medborgarna sövs till underkastelse.
Detta vet förstås våra politiker. När detta skrivs är jag kvar i Visby efter politikerveckan (bara fastlandsbor säger ”Almedalsveckan” och man vill ju försöka smälta in när man är på besök) och tittar på stadens nyaste ruiner: provisoriska scener, reklammaterial, tillfälliga avspärrningar, kvarglömda kablar till ljudanläggningar.
Det är ingen tvekan om att vårt digitala samhälle – det vill säga nästan alla förutsättningar för att vi ska ha en demokrati även om hundra år – har diskuterats mycket här. Frågorna lämpar sig nämligen perfekt för debatter på scen. Korta meningsutbyten med sakkunniga, som ofta får utrymme att tala till punkt, kan vara bland det mest pedagogiskt effektiva som finns.
Med partiledarna är det sämre ställt.
Kanske är det så att de underskattar oss, att de inte tror att vi orkar med något annat än lite plånboksfrågor och fotbollspopulism.
Eller så är det värre: de gör en helt korrekt analys. De vet att vi inte bryr oss om något som inte är här och nu – det visar ju vårt beteende i miljöfrågan.
Så varför skulle de försöka vinna valet på en vision om ett funktionellt digitaliserat samhälle? Där inte en kinesisk algoritm på Tiktok formar en hel ungdomsgeneration? Där vi inte går på Millennium-bluffar och tappar miljarder till internationella konsulter i stället för att ta fullt byggansvar själva? Där några banker mer eller mindre ensamma sköter utfärdandet av legitimation och identitet online för ett helt folk? Där inte våra äldre är utlämnade till en rufflarkultur där de ständigt riskerar att bli lurade? Där Meta tjänar årliga miljarder på bluffannonser som de bara pliktskyldigt försöker göra något åt?
Det saknas inte frågor att ta tag i.
Men politiken är inte sådan nu. Jag lutar åt att förklaringen så att säga är marknadsanalytisk:
Politikerna pratar inte om det, eftersom vi inte lönar dem för det.
Och här slår min personliga trötthet till: jag orkar inte heller tänka fullt ut på vad den här försumligheten kan komma att leda till. Men man måste börja någonstans, och ju mer konkret och avgränsat desto större chans att något händer:
Tänk vilken dröm om den första partiledardebatten efter sommaruppehållet kunde ägnas åt vad det betyder för Sverige att Tiktok har ett gigantiskt inflytande över vår befolkning!