Den svenska debatten om innovation och tillväxt återkommer ofta till samma fråga: hur får vi fram mer kapital till växande företag? Frågan är viktig. Men den riskerar också att leda fel.
Svensk innovationspolitik bygger i stor utsträckning på antagandet att brist på kapital är det främsta hindret för tillväxt. Men för många kunskapsintensiva företag är problemet ett annat: osäkerheten är större än investerare, kunder och myndigheter kan acceptera.
Kapital är sällan frånvarande. Pensionsfonder, institutionella investerare, riskkapitalbolag och privata investerare förvaltar tillsammans mycket stora resurser. Problemet är oftare att osäkerheten är för hög för att kapitalet ska kunna fatta välgrundade beslut.
Det gäller inte bara investeringar. Hela samhället fungerar på samma sätt. En bank lånar inte ut pengar för att den gillar låntagaren. Banken lånar ut pengar därför att den bedömer risken som acceptabel. En regulator godkänner inte en produkt för att den verkar lovande. Godkännandet bygger på att osäkerheten har reducerats till en nivå som anses acceptabel.
Ett sjukvårdssystem inför inte en ny behandling för att den är innovativ. Beslutet bygger på tillräcklig evidens om nytta, risk och kostnadseffektivitet.
I samtliga fall är det inte brist på resurser som är det primära problemet. Det är brist på tillräckligt beslutsunderlag. Samma logik gäller innovationssystemet.
När ett företag går från forskning till kommersialisering ökar ofta kapitalbehovet dramatiskt. Samtidigt ökar också kraven på kunskap. Investerare vill förstå marknaden. Regulatorer vill förstå säkerheten. Kunder vill förstå värdet. Partners vill förstå genomförbarheten. Om dessa frågor inte kan besvaras uppstår osäkerhet. Och osäkerhet har ett pris.
Det är därför som många diskussioner om finansieringsgap riskerar att missa en viktig del av problemet. Det som ibland beskrivs som ett kapitalgap kan i själva verket vara ett evidensgap. De senaste årens erfarenheter från kunskapsintensiva sektorer visar att stora kapitalvolymer i sig inte reducerar osäkerhet. Kapital kan påskynda utveckling, men det kan inte ersätta kunskap om teknikens genomförbarhet, marknadens behov eller produktens verkliga värde.
Detta blir särskilt tydligt inom precisionsmedicin. När läkemedelsutvecklingen går från breda behandlingar till allt mer riktade terapier ökar värdet av kunskap som kan identifiera vilka patienter som faktiskt har nytta av en behandling. Utan sådan kunskap riskerar behandlingseffekten att försvinna i bakgrundsbruset, utvecklingskostnaderna att öka och investeringsrisken att stiga. Utmaningen handlar då inte primärt om att utveckla fler behandlingar, utan om att minska osäkerheten kring när, var och för vem de fungerar.
Samma princip gäller långt utanför sjukvården. Den gäller artificiell intelligens, energi, avancerad tillverkning och andra områden där framtida värde är svårt att bedöma innan betydande resurser redan har investerats.
Kapitalmarknader fungerar bäst när de kan skilja mellan hög och låg kvalitet. När skillnaderna blir svåra att bedöma ökar försiktigheten. Investeringar skjuts upp. Värderingar pressas. Resurser allokeras mindre effektivt.
Sveriges långsiktiga konkurrenskraft kommer därför inte enbart att avgöras av hur mycket kapital som finns tillgängligt. Den kommer också att avgöras av hur väl vi kan minska osäkerheten kring nya innovationer.
Forskning, standardisering, regulatorisk vetenskap, kvalitetsinfrastruktur, testbäddar och evidensgenerering betraktas ofta som stödjande funktioner. I själva verket är de centrala mekanismer för riskreducering. De gör det möjligt för investerare, kunder och samhälle att fatta bättre beslut.
Om Sverige vill stärka sin konkurrenskraft räcker det därför inte att mobilisera mer kapital. Vi måste också bli bättre på att generera den kunskap som gör att kapital kan användas effektivt. Ett innovationssystem bör inte bara bedömas efter hur mycket kapital det kan mobilisera, utan efter hur effektivt det kan minska osäkerhet.
För i slutändan investerar ingen i säkerhet. Man investerar i framtida möjligheter som framstår som tillräckligt begripliga för att vara värda risken.
Christer Ericsson, grundare & CSO, Soma Genomics AB