I rockartisten, författaren och konstnären Kajsa Grytts nya och fjärde roman ”Ökenhundar” har en kvinna lämnat allt och flyttat ut i ett hus i en öken som bildats några timmar från Stockholm. Sverige är på gränsen till krig och kravaller har brakat lös i huvudstaden.
Det är ett hopkok av western, framtidsdystopi och relationsroman. Tyvärr har Grytt bara tagit fasta på de sämsta aspekterna av dessa genrer.
Jagberättaren Sarah har varit psykiskt sjuk och manisk, men också förstått att spänningarna i samhället är på väg att eskalera. Hon upprepar att ”den stora konfrontationen” är på väg. Alla tycks oförstående, men hon insisterar: ”Den våldsamma. Mellan de olika verkligheterna.”
På ena sidan finns staten, nationalisterna och militären. På den andra aktivister som lever i celler i huvudstaden. Vad de vill uppnå specificeras inte tydligare än ”Miljömålen, mot krigshets och kolonialism, och för global rättvisa”.
Frånvaron av det specifika är svårt att tolka som något annat än slapphet. Sarahs son, som hon såklart har en sårig relation med, är med i aktiviströrelsen och uppdaterar henne via mejl som hon läser på en dator i den lilla affären i öknen. När han och hans flickvän hamnat i förvar i en idrottshall skriver han ”vi lever kollektivt, typ som i cellen, men med nytt folk”. Vem, som blivit förvarstagen och försedd med elektronisk fotboja, skulle uttrycka sig så?
Ursäkta, va?
Stadens tumult kontrasteras mot den dammiga, heta öknen. Där skjuter folk varandra hejvilt, knullar och super och dansar på den lokala krogen. Sarah har spionerat på en familj, och när hon närmar sig deras hus skjuter mannen henne i benet och de tillfångatar henne och överväger att döda henne.
Varför? Hon är före detta socialsekreterare och de tror att hon har kommit för att ta deras unga fosterdotters barn. Sen hamnar deras fosterdotter i samma förvar som Sarahs son och familjerna blir vänner. En helt obegriplig intrig, men vad som helst tycks kunna hända i romanen. Inte på ett okonventionellt eller uppfriskande sätt, utan på så vis att den inte har mycket till inre logik.
Hon blir vän med en ökenhund som skyddar henne. Mitt i allt har hon blivit kär i en man som arbetar på en väderstation. Så finns ett gammalt ex som dyker upp, samt en väninna vars dotter skjutits ihjäl i stadens kravaller.
Bristen på idéinnehåll och konstnärlig tyngd kompenseras med dramatiska händelseförlopp – men romanen gör ändå anspråk på att vara konstnärlig genom sitt ständiga mystifierande och bitvis drömlika sekvenser.
Hennes forskarkärlek säger att ingen vet hur öknen har uppstått: ”Vi kanske har skapat öknen. Den kanske är sorgen”. Ursäkta, va?
Eftersom fiktionen är så tunn och osammanhängande struntar jag till slut i alla karaktärer, vare sig de försöker ta sitt liv, är tillfångatagna, mördar någon, fritar någon eller är hjärtekrossade.
Vad är det Grytt vill med den här romanen?
Karaktärerna ska dessutom gång på gång återberätta allt drama för varandra: ”’Det visade sig att Jonas misshandlade Ullis. De söp och knarkade ihop och till slut försökte han döda henne’. Kalle ser storögt på mig när jag berättar hela den blodiga fortsättningen men jag säger att hunden jagade iväg honom och att han aldrig kommer tillbaka.”
Prosan är genomgående lika knölig och gestaltningen bristfällig. Vad är det Grytt vill med den här romanen? Ska den läsas som en samhällskritisk historia om motstånd? I så fall är det underligt att mer omsorg inte lagts på att förstå och skildra den tilltagande nationalismens mekanismer eller hur sociala rörelser fungerar.
Eller så är det postapokalyptiska bara en läglig fond för en pang-pangfantasi och romance. Jag vet inte vad som skulle vara värst.
Nej, romankonsten frodas inte i den här öknen.