Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Examensfilmer från SKH
Tolv av examensfilmerna från fjolårets kandidat- och masterstudenter på Stockholms konstnärliga högskola, SKH, sänds under juli på SVT och finns redan nu att se på SVT Play. Finns här några gemensamma tendenser att skönja eller verk som sticker ut?
Om jag skulle definiera en SKH-stil kännetecknas den av känslan att alla studenter på ljud, foto och regi ansträngt sig till max. Hård grading, med drönande, knastrande och mullrande ljudlandskap förmedlar med all den tydlighet som hög produktionskvalité kan åstadkomma en utpräglad och entydig stämning.
I årets filmer präglas den av starkt obehag. Det märks inte minst i Theodor Solins ”En lek för två” där två leende vårdare på ett blekblått ålderdomshem använder sina patienter i kusligt manipulativa lekar.
I Julia Ammouris mer samhällskommenterande ”Sjung min sång” väljer en skuldsatt mor att utföra ett nytt medicinskt ingrepp, där invandrare kan radera sitt modersmål och få motta en belöning på 350 000 kronor. Återvandringsbidrag möter ”Eternal sunshine of the spotless mind”.
Sepehr Nosratis ”175” är filmad i en enda lång tagning och skildrar två systrars kantrade projekt att kidnappa en riksdagsmans son, för att utpressa politikern från att inte rösta igenom den motion som ska göra invandrare i princip laglösa. Systrarnas olika känslor inför aktionen är vad som utgör själva dramat, men även när planen i slutet misslyckas befinner de sig i samma dikotoma positioner som i början.
Trots att filmen skildrar ett extremt scenario, eller kanske just därför, blir den också det främsta exemplet på känslan av stillastående som präglar alla filmerna. Ingen förflyttning sker i personerna, och inte heller i mig som tittar. Men visst vore det intressant att se om vår förtryckande politiska utveckling skulle leda till fler former av filmiskt Baader-Meinhofproblematiserande av våld i en demokrati.
Det är som att stå och stampa på en plats där någon sagt att det är duktigt att befinna sig.
Det är svårt att dra några slutsatser om hur mastern och kandidaten skiljer sig åt, då båda rymmer blandade filmer – från dokumentär till spelfilm. Snarare är det känslan av just stillastående som återkommer i flera av dem.
I Henric Hammarlinds masterexamensfilm ”Slutstation Sverige” möts människor i en filmstudio, som också kan vara dödens väntrum. Rädslor och sorg uttrycks och erkänns i norénsk ”Andante”-känsla men inget sker mellan människorna.
I Andre Vaaras ”Syster min” skildras hur en framväxande transidentitet letar sig in i en syskonrelation mellan bror och syster med försoning mot slutet. Det är som att stå och stampa på en plats där någon sagt att det är duktigt att befinna sig.
Små på gränsen till obefintliga skiftningar behöver inte vara fel, om filmen i sig kan förflytta publiken. Nellie Lexfors examensfilm ”2008 loves you” från 2024 (finns fortfarande på SVT Play) sa inte så mycket nytt om pojkaktig vänskap på upphällning, men den slängde in mig i en omtumlande tidsresa till att vara fjortis 2008.
Mira Campaus ”Röda linjen” förflyttar sig åtminstone i geografin. En film om tunnelbanan med små nedslag i människors liv längs med vägen, med vackert foto av Christine Leuhusen. Den mest drabbande personen är mäklaren som jobbar sent för att kunna vara mer fri och självständig sedan. Men något säger mig att det inte funkar så.
När kommer långfilmen om hur mäklaryrket blev en inkomstlovande bransch för unga personer, vars yrke går ut på att bidra till bankernas upptrissning av priser på bostadsrätter som därför bara kan köpas av de med ärvt kapital?
Den enda egentliga förändringen som skildras är i Gustav Littorins ”Ett litet hav”, där en pappa som förlorat vårdnaden om sina barn i slutet accepterar att det kanske är bättre om de får bo kvar hos sin fosterfamilj. Ett drömscenario för alla som jobbar på soc.
Matti Johanssons ”Pannbiff pommes chicken teryaki” skildrar en dag i en butiks kontrollants liv. Han är ondskan själv, en antites till Karl-Bertil Jonsson som sätter dit en stackars småbarnsfar tillika butikschef för att ha försökt smussla undan några köttbitar. Det börjar och slutar på ungefär samma punkt, bara en ny tugga i munnen. Men här får jag åtminstone en inblick i något, kan man få en uppföljare med biljettkontrollanter och parkeringsvakter?
Om filmerna är lite för bra på att förmedla en känsla av duktighet, är det åtminstone aningen utmanande att se en historia om den som är duglig på sitt jobb men bara får världens förakt och otack för mödan.