Sara Berg är medarbetare på kulturredaktionen.
Det är det näst sista avsnittet någonsin av ”The bear”. Tv-serien som från början skulle blivit en långfilm, men som istället blev en fem säsonger lång succéserie om Chicagos hetsiga krogvärld.
Kocken Carmen ”Carmy” Berzatto (Jeremy Allen White) har bestämt sig för att lämna inte bara den restaurang han kämpat så hårt för att förverkliga, utan hela branschen. Hans sous-chef Sydney (Ayo Edebiri) ska ta över rollen som kökschef och hon är livrädd.
Nu står de i köket och steker på två perfekt fyrkantiga bitar Coca-Cola-bräserade revben. ”Hur fan gjorde du det här i tio år?”, undrar Sydney på gränsen till en panikattack. Hon syftar inte på revbenen, utan yrket i sig. ”Lyssna på stekpannan”, svarar Carmy, lugnare än han varit under hela serien. ”Hör du musiken?”.
Det är inte Sydney som är nervklen; den avslutande säsongen är en pärs. Den utspelar sig under en och samma kväll på The Bear, finkrogen som Carmy, Sydney, dessertkocken Marcus (Lionel Boyce), restaurangchefen Richie (Ebon Moss-Bachrach), kocken Tina (Liza Colón-Zayas), Carmys syster Natalie ”Sugar” Berzatto (Abby Elliott) och de andra har lyckats bygga upp under fyra säsongers motgångar och slit.
Just den här kvällen har Chicago drabbats av ett av de kraftigaste regnovädren som skådats, vilket fått hela byggnaden att kollapsa: källaren svämmar över, taket rasar in. Bokningssystemet har ballat ur och trippelbokat varje stol och eftersom man inte kunnat betala sina leverantörsfakturor finns det nästan inga råvaror i kylen. Man väntar en gäst från Michelinguiden och dessutom har finansiären Uncle Jimmy (Oliver Platt) tröttnat på det ekonomiska haveriet och vill lägga ner hela skiten.
Efter de senaste två rätt mediokra säsongerna hade serien lika gärna kunnat kapsejsa in i mål, men istället återfinner den intensiteten och nerven från de båda första. Och nu tänker jag inte främst på allt skrikande och bråkande, utan på tempot och klippningen.
”The bear” har kallats en av de mest stress- och ångestframkallande serierna som visats på tv, på grund av det ständiga kaoset, misstagen, konflikterna och den närgångna kameran som får det att kännas som om man själv befinner sig där på plats, tätt intill skådespelarna.
Avsnittet ”Fishes” i säsong två är ett praktexempel. Det utspelar sig cirka fem år innan The Bear öppnar. Carmy har återvänt från sitt finkrogsjobb i Köpenhamn för att fira jul med familj och vänner, men middagen urartar i bråk och våldsamheter. Alla skriker i mun på varandra i vad som känns som en evighet och till sist kör Carmys alkoholiserade mamma Donna (Jamie Lee Curtis) bilen genom en vägg. En kritiker beskrev avsnittet som ”fullständigt utmattande att titta på”.
Nästan samma känsla uppstår i ”Caramel”, avsnittet där Carmy och Sydney steker revben. Restaurangen är överbokad, maten håller på att ta slut, mamma Donna anländer mitt under service med Sugars bebis i släptåg och ”star man” har fått husets osäkraste kort till servitör.
Efter service står Sydney och Richie och tittar ut över ett berg av disk, totalt utpumpade. ”Vad gör vi imorgon?”, frågar Richie. Sydney tänker efter en stund – och svarar: ”Samma sak igen?”.
För egentligen handlar ”The bear” inte främst om mat, utan om relationer och passion. Om att vilja någonting så oerhört starkt och att inse att detta enbart går att uppnå om man hjälps åt. Till slut har även köksteamet på The Bear fattat det.