← Alla nyheter

Dagens Industri · 1 dygn sedan Ekonomi

Dags för storskalig förändring av fisket

Oskar fiskade torsk med krok, nät och pilk. Han fiskade såklart även lax, flundra, piggvar, abborre, sill, ål, sik och gädda men torsk var vid sidan av sill ett slags grund för livet i Karlskrona skärgård. PM Nilsson är vd på tankesmedjan Timbro och fristående krönikör på Di:s ledarsida.

Oskar hade alla torsknät, sillnät, flundrenät, abborrnät, mörtnät och grimgarn, samt ålryssjor, gäddryssjor, räkryssjor, torkskrokar, laxkrokar och ålkrokar, ljusalampor, åljärn, ålsaxar, linor, korkflöten, torskpilkar, galonkläder, båtmotorer, propellrar, utterbrädor, fernissa, bottenfärg, årklykor, brännare, fotogendunkar och allt annat livsnödvändigt nere i en sjöbod vid strandkanten, med bryggan strax nedanför. När det var högvatten på hösten svämmade bodgolvet över.

Jag träffade honom mest som barn på 1970-talet. Han gjorde ett outplånligt intryck. Sommaren 2023 gjorde jag ett sommarprogram i P1 om hans bod och vad den berättade om det utslagna kustnära fisket och om det nästan lika utslagna kustnära livet. Efterträdaren till Oskars hus, som nu blivit min granne, skänkte alla redskap till mig och jag byggde en ny bod för att få plats med allt. Där kan man begrunda sitt öde.

Vi var många som fiskade torsk utanför Blekinge. Husbehovsfiskarna som Oskar, de lokala yrkesfiskarna på Sturkö och Hasslö och så på 1980-talet GG-båtarna från västkusten, stora som handelsfartyg och i stål. Fångsterna var enorma. Under några år var lilla Östersjön världens största fångstplats för torsk. Vi kunde åka ut och pilka tiotals kilon på några timmar.

Så plötsligt var torsken borta. Bestånden hade fiskats ut och reproduktionen inte hunnit med. På pilk fick man på sin höjd eländiga och magra småtorskar. De verkade inte må bra alls. I början skyllde man på säl och dåligt inflöde av saltvatten genom de danska sunden men det stod alltmer klart att det supereffektiva fisket med sidoseende ekolog och trål var det verkliga problemet.

”Att fiska torsk är roligt, den har en frisk doft, är lätt att rensa och är en sällsam rikedom i köket.”

Den omtalade skandalen borta på de stora bankarna utanför Newfoundland hade alltså återupprepats här. Trots alla experter på Fiskeriverket, alla riksdagsledamöter i jordbruksutskottet och alla möten i EU-maskineriet hade vi gjort om precis samma misstag som på andra sidan Atlanten. Torsken var slut och den har svårt att komma tillbaka. Och nu tycks vi göra om samma misstag med sillen och strömmingen. Otroligt.

Om detta förlopp har SVT:s tidigare utrikeskorrespondent, mest i Mellanöstern, Peter Löfgren skrivit en bok – Den sista torsken, Östersjöns hotade urinvånare. Han är sommarbarn i Karlskrona skärgård och har tidigare gjort en omtalad dokumentär med samma namn.

Ett genomgående tema i boken är att centrala personer som genom åren arbetat för yrkesfiskarnas sak i efterhand har ett slags ånger. De gjorde ju bara sitt jobb och företrädde en bransch – varför satte inte myndigheter och politiker stopp? Det är något med rollfördelningen som gör att systemet inte kan ta ansvar.

En som har försökt ta ansvar inom systemet är Isabella Lövin, nu EU-parlamentariker för andra gången, däremellan bland annat miljöminister (MP). Hon begick en storseger i våras då en majoritet i EU-parlamentet röstade för en Östersjörapport som hon förhandlat fram och som i praktiken föreslår trålstopp för industrifisket. Alla svenska partier stödde rapporten.

Trålning har underlättat och effektiviserat fisket, men vi har nu så många erfarenheter från så många olika hav av att metoden fiskar slut på den ena arten efter den andra. I anslutning till Östersjön finns två trålningsfria vatten, Rigabukten och Öresund. Där är fiskebestånden mycket starkare.

Den nuvarande regeringen har utvidgat trålförbudszonen nära land och förbjudit bottentrålning i marina naturreservat. Det är dags att mer grundläggande förnya fiskepolitiken och som största strandstat i Östersjön ge rapporten ett tydligt stöd.

Men det är också dags att förnya inställningen till det fiske man kallar kustnära och till husbehovsfisket. Ett levande fiske längs kusterna ger inte bara föda och inkomst, det skapar också värdefull och högt älskad kulturbebyggelse och ger frihet och mening i det kustnära livet, likt jaktens betydelse i norra Sverige. Industrifisket och de kollapsade torsk-, strömmings- och sillbestånden har ödelagt stränder och samhällen, men myndigheterna har hjälpt till. Politiken har misslyckats med att stoppa de stora men har med precision slagit mot de minsta.

För långsiktig legitimitet bör Östersjöländerna verka för att inte bara återetablera fiskebestånden utan också det småskaliga fisket och husbehovsfisket.

Att fiska torsk är roligt, den har en frisk doft, är lätt att rensa och är en sällsam rikedom i köket.

Läs hela artikeln hos Dagens Industri →

Metodai Nyheter är en nyhetsaggregator. Hela artikeln finns hos källan. Upphovsrätten tillhör respektive medium.