Undergångsmästaren Roland Emmerich spränger Vita huset i luften men får nationen att enas mot mordiska utomjordingar i en förvånansvärt motståndskraftig popcornfilm. I DN:s sommarserie om filmåret 1996 ser Sebastian Lindvall om ”Independence day” – lagom till USA:s nationaldag den 4 juli.
För trettio år sedan såg jag ljuset i ett fullsatt Rigoletto.
Inför visningen av rymdinvasionsspektaklet ”Independence day” tyckte någon på biografen eller distributionsbolaget att det vore kul att sätta salongsstämning med en hejdundrande lasershow. Jag var nervös, jag var peppad, jag var nio år gammal. När filmen väl började älskade jag varenda apokalyptisk bildruta.
Nu är jag vuxen (nåja), men lika barnsligt förtjust i att se Will Smiths stridspilot förverkliga sina NASA-drömmar när jorden invaderas av ett väldigt rymdskepp. Därtill syns Randy Quaid som pruttfull besprutningsflygare, Jeff Goldblum som genihunk och Bill Pullman som ovanligt sympatisk president i en minst sagt orolig tid.
Den första trekvarten ägnas mest åt att introducera filmens fylliga rollgalleri, men till slut kommer den första stora efterlängtade smällen. Rymdtokiga undergångsromantiker står samlade på ett hustak och försöker fånga utomjordisk uppmärksamhet med trånande skyltar – men självklart får de mer än de bett om. Ur farkostens undersida öppnas en glugg, ett bländande ljus sprider sig och de naiva stackarna pulveriseras av en laserstråle.
Ungefär där övergår filmen i en uppvisning av specialeffekter. Dessförinnan har spänningen byggts upp mer suggestivt inför jordinvånarnas första skymt av skeppet (som visar sig vara ett av flera) som tidigare dolts i ett åskmoln. Farkosten kastar en ominös skugga över landmärken som Frihetsgudinnan, men framför allt – den ikoniska Hollywoodskylten.
Just den bilden gav en försmak av vad som skulle komma. ”Independence day” toppade 1996 års biolista och blev en rejäl nytändning för katastroffilmen som hade upplevt en guldålder på sjuttiotalet, då skyskrapor brann och lyxkryssningar kapsejsade. Med nittiotalets framsteg inom datoranimation fick regissörer en ny verktygslåda att leka med – och Roland Emmerich var inte sen att nappa.
Sedan dess har ingen gått säker när den tyske tumultfilmaren suttit i registolen. Oheligt förenar han kioskvältarmaskineriets dummaste tendenser med en klimatoro som för tankarna till Greta Thunbergs värsta feberdrömmar. Därtill är flaggviftarmentaliteten så ivrig att gränsen mellan propaganda och parodi blir otydlig.
Skamlöst klipps det från återförenade pars sammanflätade händer på spontanbröllop till den amerikanska flaggan. Värderingar spelar roll, förstår vi. De håller ihop mänskligheten och ger kraft när vi behöver den som mest. Kanske rör det sig om regissörens botgöring för den avtryckarglada skadeglädje som tidigare visats i en av filmens mest ikoniska bilder, där rymdskeppskanonen riktas mot den amerikanska nationens hjärta och Vita huset sprängs i tusen bitar.
Vad skulle symbolvärdet av en sådan scen vara i en samtida film? Bara häromveckan användes residenset som arena för kampsportsorganisationen UFC. Att husera ett modernt Colosseum är kanske en naturlig utveckling för en president med ett förflutet som realitystjärna och vars ambitioner ibland tycks ligga närmare Julius Caesar än Barack Obama?
Vad gäller just filmpresidenter är de sällan bättre än sina bästa brandtal – och Bill Pullman levererar med råge. Efter att morsekod enat världen mot det yttre hotet ska presidenten, på den 4 juli av alla dagar, motivera stridspiloter inför ett sista anfall mot utomjordingarna. Hädanefter ska nationaldagen bli självaste självständighetsdagen, förklarar han. Alla jublar. Nästan jag, också.
Pullman är den sortens skådespelare som verkar trivas bäst när han får mumla med kisande ögon, en stil som inte riktigt gör sig bra i ett brandtal av katastroffilmskaliber. När han väl skruvar upp volymen inser jag att hans röst blir komiskt lik Trumps.
Med ens blir den där ironiska distansen till popcornsublimitetens nittiotalsnostalgi som bortblåst, men det är också det som gör ”Independence day” förvånansvärt motståndskraftig. Å ena sidan är den så uppenbart en produkt av sin tid, å andra sidan känns det som om tiden hunnit ikapp en film som redan då upplevdes som konservativ.
Ändå kan jag inte låta bli att njuta när Emmerich orkestrerar kaos som får hjärnkontoret att stänga för semester. Inför Emmerichs typiska hot om jordens undergång (se även ”Godzilla”, ”The day after tomorrow”, ”10 000 BC”, ”2012” med flera) söker sig många till den religion de indoktrinerats i sedan barnsben. Så även flera av rollfigurerna här.
Själv må jag aldrig ha funnit Gud, men som nioåring fick Emmerich mig åtminstone att frukta undergången. Inte kunde jag då ana att han skulle lyckas lika bra trettio år senare.
"Independence day"
Action-, sci-fi- och äventyrsfilm där enorma rymdskepp uppenbarar sig i luften. Skeppen sänder ner massförstörande laserstrålar över alla världens stora städer. Nu är det upp till en liten skara av beslutsamma överlevare, med USA:s president i spetsen, att rädda mänskligheten. Fick en blek uppföljare 2016 med titeln ”Independence day: Resurgence”. Originalet fick svensk premiär 3 oktober 1996. Vann en Oscar på bästa visuella effekter.
Regi: Roland Emmerich
Manus: Dean Devlin, Roland Emmerich
Finns att strömma på Disney +, Apple TV, SF Anytime m fl
Läs fler texter om filmåret 1996 på dn.se/kultur: ”Breaking the waves” (12/6), ”Fargo” (19/6), ”Den engelska patienten” (27/6).