Det saknades inte direkt amerikaner som väntade och häckade utanför Levis Stadium inför det som utan tvekan skulle bli arenans kronjuvel till match och stora höjdpunkt hittills.
Efter en lottning som inte gett de största publikdragarna till tillställningar (med all respekt till de lag som faktiskt spelat här under gruppspelet) så hade man åtminstone Team USA på hemmaplan i en utslagsmatch.
En final – för att använda Mauricio Pochettinos ord på presskonferensen inför.
”Every game is a final” må vara en ganska uttjatad tränarlogik.
Men för ”soccer” i USA står det ju faktiskt extremt mycket på spel med varje match.
Det finns VM-feber
Utan att veta exakt hur det var 1994, men enbart baserat på att det inte verkar gett någon direkt förändring, så är känslan att detta VM faktiskt gör något på allvar för fotbollen i detta land, där det är football (den amerikanska alltså), baseboll, basket och ishockey som har all hype och allt intresse.
Det är trots allt många jag pratat med under dessa veckor här som upptäckt sporten, pratar om den och häpnas över den publiktillströmning och folkfest som den ändå för med sig. Skottar som intar Fenway Park, norrmän som ror på Times Square och japaner som testar mat i Texas. Mexikaner, colombianer och brassar i grupp – generellt. Allt detta bygger på olika sätt upp en hajp kring sporten här på ett vis som VM94, med facit i hand, aldrig gjorde. För trots allt är känslan att allt och alla pratar om VM just nu – även här i USA. Oavsett hur mycket man egentligen kan om sporten sen tidigare.
Men för att det ska vara hållbart över längre än en sommar behöver ju hemmalaget också leverera.
I så många utslagsmatcher som möjligt.
Var klasskillnad
Den här matchen blev aldrig något större drama. Bosnien, självmedveten underdog, hade sin gameplan och gjorde allt för att stänga ned och begränsa de amerikanska anfallen.
Det röda kortet gav visst hopp.
Men faktum är att det var klasskillnad i slutändan (trots att bosniske målvakten Nikola Vasilj menade på att allt handlade om smådetaljer och tillfälligheter i den mixade zonen efter matchen)
Men det var USA som fick jubla. USA som får fortsätta drömma ett tag till.
Än är det för tidigt om de levererar på en nivå som faktiskt kommer ge en fotbollsboom som får sporten att växa på hållbart och på allvar i detta spretiga land.
Men varje seger tar dem ju faktiskt närmare det.
Enda som stannade i mixade zonen
Bosnien är redan ett fotbollsfrälst land utan dess like. Med det sagt så var det ingen som för ett halvår sedan vågat tro, hoppas eller knappt drömma om att de faktiskt skulle ta sig hela vägen till ett USA-VM med denna unga, relativt orutinerade trupp.
Men de gjorde det – och även till en första utslagsmatch i landets historia.
Med andra marginaler på sin sida kanske de hade kunnat skriva ytterligare historia. Sänka den amerikanska soccerdrömmen innan den verkligen börjat flyga i väg till nivåer jag nyss nämnt.
Men nej.
– Tråkigt, säger Dennis Hadzikadunic, den enda av bosnierna som stannar i den mixade zonen, med en lång suck när jag ber honom sätta ord på känslorna.
Finns det någon form av stolthet ändå över vad ni åstadkommit?
– På det sättet ja. Men just nu är det bara tråkigt att vi åkt ur. Jag tror att känslan kommer lägga sig och att man kommer kunna känna stoltheten att vi har skrivit historia för vårt land.
Vad saknades för er i dag?
– Du ser på resultatet, 2-0. Vi var inte bra nog i dag.
Början på slutet
När jag skriver dessa rader har jag för övrigt haft en av de mer stökiga hemresorna från en arena jag varit med om hittills (nej, inte Mexiko City-nivå, men hemresan innefattade absolut felbeslut, vandring och överprisad uber).
Detta med lagom tajming till att åka morgonflyg imorgon igen.
Och faktum är att detta är början på slutet på min VM-vistelse och VM-resa. Men jag kommer avsluta maxat.
Om lite mindre än 14 timmar sparkar Spanien igång mot Österrike en 1,5 timmes flygresa söderut.
Får se hur mycket man hinner sova tills dess.
För där ämnar jag givetvis vara.