Jag var skeptisk när jag bläddrade igenom programmet och deltagarlistan till Malmö stads demokratisatsning Malmö möts i veckan: Jan Emanuel, Alexander Bard, Samir Badran – “Sveriges dummaste” – och med Håkan Juholt som tyngsta politikernamn. När kvällens huvudnummer dessutom handlade om att utse Sveriges nästa diktator blev jag direkt provocerad.
Vad var det här? Demokrati som freakshow?
Men det blev bättre – och jag fick kliva ner från mina höga hästar.
Det är ju ett problem på riktigt när en av fem unga européer föredrar en stark ledare framför ett demokratiskt styre och när de politiska ungdomsförbunden lockar få medlemmar. Demokrati bygger på att det finns politiker; förtroendevalda som offrar både tid och bekvämlighet för vårt gemensammas väl och ve, som står emot hat och hån och ändå tålmodigt försöker förklara varför politik inte bara är att vilja utan också att tvingas välja och att demokrati inte bara är, utan något man gör.
I en värld där demokratin är på tillbakagång och tre av fyra lever under auktoritära regimer är det ingen liten insats. Kan man nå ut till de svårfångade yngre generationerna genom att engagera tv-kändisar och såpaskådisar – varför inte?
När SNS Demokratiråd borrade i frågan om hur riksdagen fyller sitt uppdrag var representativiteten ett av fokusområdena.
Statsvetare brukar tala om deskriptiv och substantiell representation. Den förra handlar om i vilken mån ledamöterna speglar befolkningen i stort vad gäller kön, ålder, yrkesbakgrund, härkomst och utbildning.
Den senare handlar om i vilken mån beslutsfattarna också delar väljarnas prioriteringar. Migrationspolitiken har framhållits som exempel på bristande samstämmighet. Där kan man dock nu konstatera att många blivit bönhörda och fått vad de inte vill ha, med tonårsutvisningar och absurda angiverilagar.
Unga är underrepresenterade, liksom utlandsfödda. Det beror nu kanske inte så mycket på ”jätteproppen Orvar” som på att ”dörren är bred men korridoren lång” för den som vill in i politiken. Så måste det kanske vara: Vänsterpartiets snabbspår in på listorna förskräcker, 25 namn avförda efter Expressens granskning.
Den väljarkategori som är mest och kroniskt underrepresenterad är dock inte unga, utan äldre över 65 år. Riksdagen har och har haft för få ledamöter av kloka Barbro Westerholms (L) kaliber. Hon klev in för en andra omgång i riksdagen vid 73 års ålder och satte avtryck fram tills hon avgick 2022, 89 år gammal.
Bredd i erfarenheter har visat sig ge bättre beslut – och det är ett starkt argument för mångfald. Men med tanke på världens värsta autokrater – Donald Trump 80, Vladimir Putin 74 i år och Xi Jinping 73 – är det nog inte fler äldre män vi behöver, åtminstone inte om de har imperieambitioner.
I mina egna val trumfar ideologi identitet. Så vem vet om Malmö stads demokratidagar sått ett frö hos några unga besökare? Då kan min röst mycket väl hamna på en alert 25-åring i nästnästa val.