Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris? Så lyder textraden i låten Fred från 1985, starkt sjungen av Joakim Thåström.
Svaret måste vara nej. Det finns sådant som är värt att försvara, med våld, även när priset är det högsta. Ukraina befinner sig i detta tillstånd: om Ryssland lägger ner vapnen upphör kriget, men om Ukraina lägger ner vapnen upphör Ukraina.
Aggressiva regimer som Putins i Ryssland struntar blankt i mänskliga hänsyn och internationell rätt.
Vad kan Sverige sträcka sig till för att hålla freden, försvara demokratin och medborgarnas liv mot en krigsmakt som inte tycks sky några medel?
Bör Sverige till exempel frånträda Ottawafördraget som förbjuder personminor, eller förbehålla sig möjligheten att använda dem – för ökad avskräckning och i förlängningen i försvaret av landet mot en totalt hänsynslös angripare? Läs: Putins Ryssland.
Mer än 160 länder har undertecknat fördraget sedan dess tillkomst för 29 år sedan. Men Finland, Polen, Estland, Lettland och Litauen har bestämt sig för att lämna fördraget. De hänvisar till hotet från Ryssland.
Detta sätter Natolandet Sverige, vars soldater inte får hantera personminor, i ett akut dilemma.
”Man vill ju ha så lite begränsningar som möjligt, man vill kunna lösa sin uppgift med till buds stående medel. Nu har vi inte tillåtelse att använda personminor, då gör vi inte det. Och då löser vi uppgiften utifrån de förutsättningarna”, sade Överste Daniel Rydberg som leder de svenska soldater som just nu medverkar i en Natoinsats i norra Finland till Ekot i veckan (29/6).
Hålla fast vid förbudet mot minorna, eller bistå Finland på det sätt Finland önskar, i Finland, fullt ut?
Både och, rimligen, i första hand. Finlands sak är ju vår. Men detta juridiska problem borde kunna lösas utan att Sverige frånträder Ottawafördraget.
Bland riksdagspartierna är det SD, KD och L som vill frånträda förbudet mot personminor och därmed både sända en avskräckande signal till Ryssland och ge Försvarsmakten spelrum att använda personminor.
Men Ottawafördraget finns av goda skäl.
Så sent som i juni i år kom en FN-rapport som visar att minst 945 personer dödades och 4 325 skadades av minor bara under 2024. Av dem var 90 procent civila, kring hälften barn. Värst drabbat är Myanmar, Syrien och Afghanistan, men minst 58 länder i världen har personminor liggande i marken, enligt rapporten.
Att minor ligger kvar efter krigsslutet kommer också Ukraina att tvingas hantera. Ryssland, som aldrig undertecknat Ottawafördraget, använder personminor urskillningslöst – även den förkastliga, leksaksliknande typ som kallas fjärilsminor och sprids slumpartat från luften.
Ukrainas försvarsmakt använder också minor. Förra året bestämde landet att lämna fördraget eftersom man inte vill vara bunden till regler som angriparen struntar i.
Förståeligt.
Det är också förståeligt att Finland, baltstaterna och Polen, alla med gräns mot Ryssland, vill kunna använda minor i sitt försvar. Finland har Natos längsta gräns mot Ryssland, mer än 1 300 kilometer, varav många är svåra att hålla ständigt bevakade.
Samtidigt är konventioner, som Ottawafördraget, en bärande del av just den regelbaserade världsordning som Ryssland flagrant struntar i och önskar att slutgiltigt kullkasta; Putin vill inte samarbeta utan dominera, göra buffertzoner av sina grannländer.
Att så långt det är möjligt hålla fast vid internationella konventioner är därför också ett sätt att försvara den regelbaserade världsordningen.
Dessutom visar Ukrainas försvar att personminor kanske inte är det effektivaste sättet att stänga ett område för en angripare. Ryssland offrar idag tusentals soldater i Ukrainas kill zone, där ukrainska drönare upptäcker och dödar nästan allt som rör sig.
Förfärligt – men möjligen är framtidens drönarteknik ett bättre alternativ för Sverige än gamla tiders minor som fortsätter att döda och lemlästa i åratal efter att kriget är slut.