Samhället måste reagera när allt yngre barn rekryteras av kriminella nätverk för att begå grova brott. Den organiserade brottsligheten måste bekämpas med full kraft.
Men det finns risk att den fråga som borde komma först försvinner. Hur kunde barnet rekryteras till kriminalitet från första början?
När ett barn begår ett grovt brott handlar den diskussion och debatt som följer snabbt om straff, påföljder och åldersgränser. Betydligt mer sällan diskuteras den långa utveckling som ofta föregår brottet – och samhällets ansvar för att bryta den i tid.
Jag kom till Sverige som ensamkommande 14-åring. Sedan dess har jag mött barns och ungas verklighet från olika perspektiv – genom mitt engagemang i Rädda Barnen, som nämndeman i tingsrätten och som förtroendevald inom skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård.
En erfarenhet återkommer, oavsett uppdrag: Barn hamnar sällan i grov kriminalitet över en natt.
Bakom många av de ungdomar som rekryteras till kriminella nätverk finns ofta en längre berättelse. Skolfrånvaro. Psykisk ohälsa. Familjer under hård press. Social utsatthet. Vuxna som gradvis tappat kontakten med barnet. Äldre kriminella som erbjuder gemenskap, status och snabba pengar.
Varningssignalerna har ofta funnits där under lång tid. Problemet är sällan att ingen såg dem.
Problemet är att ingen tog ett samlat ansvar för hela barnet.
Forskning och erfarenhet pekar åt samma håll: barn som har flera riskfaktorer behöver tidiga och samordnade insatser. Ändå är samhällets stöd fortfarande organiserat utifrån myndigheternas uppdrag snarare än barnets verklighet.
Barn lever inte sina liv uppdelade mellan myndigheter. Ändå möter samhället dem ofta så. Skolan ser frånvaron. Socialtjänsten ser oron.
Polisen ser riskbeteendet. Hälso- och sjukvården ser den psykiska ohälsan. Föreningslivet ser ensamheten. Föräldrarna känner maktlösheten.
Alla ser en del av verkligheten. Men alltför ofta tar ingen ansvar för helheten.
Sverige har skickliga lärare, engagerade socialsekreterare, poliser, vårdpersonal och ideella krafter som varje dag gör ett ovärderligt arbete.
Utmaningen ligger inte hos människorna – den ligger i hur institutioner är organiserade och hur de samverkar.
När samverkan brister uppstår de mellanrum där barn riskerar att falla mellan stolarna. När brottet väl begås syns konsekvenserna av ett misslyckande som ofta har byggts upp under flera år.
Brottsoffer har rätt till trygghet och kriminella nätverk ska bekämpas. Men det är en illusion att tro att en lägre straffbarhetsålder eller hårdare straff ensamt löser problemen.
Straff kan vara nödvändiga när brott har begåtts. De kan aldrig ersätta ett samhälle som lyckas förebygga brott.
Därför behövs:
• tidigare insatser när skolfrånvaron ökar och de första varningssignalerna blir synliga.
• stärkt stöd till föräldrar innan problemen växer.
• bättre samverkan mellan skola, socialtjänst, polis, region och civilsamhälle.
• någon som tar ett helhetsansvar för barnet i fråga – inte att olika instanser ser till den del av barnets liv som de har ansvar för.
En obekväm fråga måste också få svar. Lyckas samhället hjälpa det barn som begår brott – eller lyckas varje instans bara med sitt uppdrag?
När ett barn dras in i ett kriminellt nätverk är det inte bara barnet själv som har misslyckats. Det visar också att samhällets institutioner inte har lyckats samarbeta och ge barnet det stöd som behövdes i tid.
Straff, påföljder och åldersgränser kommer alltid att vara viktiga frågor att diskutera. Men om samhällets institutioner och hur de fungerar inte också diskuteras, riskerar insatserna att komma för sent. Det är den debatt som behöver bli mer omfattande.
SKRIBENTEN
Qalinle Dayib (C) kom till Sverige som ensamkommande 14-åring och är idag ledamot i Skånes regionfullmäktige och riksdagskandidat.
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.