Alla som saknar förskollärarutbildning ska tvingas arbeta i bemanningen. De flyttas mot sin vilja och rycks upp från sina trygga arbetslag för att arbeta på olika förskolor vid sjukdom och annan frånvaro.
Dessutom får vi avslag på minst hälften av alla vikariebeställningar under perioden november–mars. Resultatet blir att vi får arbeta med färre vuxna men lika många barn.
Sedan jag började här har omkring 70 procent av personalen slutat eller tagit tjänstledigt för att de inte orkar med arbetsbelastningen eller vill göra något annat.
Nu när barngrupperna minskar blir vi dessutom tvingade att arbeta på andra förskolor. Låter det som en attraktiv arbetsplats?
Vi klagar och skriver rapporter, men möts i stället av föreläsningar om att vi ska ändra vår attityd och bli mer professionella.
Införandet av 30 timmar för alla barn – en ökning från 15 timmar – sades kräva extra resurser och ett noggrant genomförande. Vad har hänt nu, bara veckor innan alla förskolor stänger för sommaren?
Ingenting.
Facket då? Det trodde jag också på under mina första tio år. Men de gör, enligt min erfarenhet, ingenting. Jo, förlåt – de skriver riskanalyser som sätts in i en pärm. Sedan verkar problemet anses vara löst.
Det finns egentligen bara en sak som skulle kunna göra skillnad: strejk. Men nej, just det, det får vi ju inte enligt – trumvirvel – facket.
Pedagogen