Kärnkraften är av avgörande betydelse för klimatomställningen. Det budskapet levererades av Miljöpartiet i Almedalen. Ja, inte av det svenska Miljöpartiet då, utan av en representant för dess finska systerparti – De gröna (DN 29/6).
Enligt Atte Harjanne från De gröna, som i grunden är ingenjör, kräver miljöarbetet ett teknikneutralt anslag. Kärnkraft innebär naturligtvis risker och producerar avfall. Men det gör även vind-, solenergi och batteritillverkning även om avfallet och riskerna ser annorlunda ut.
Byggandet av nya energianläggningar kräver stora ingrepp i naturen, kritiska jordartsmetaller måste antingen importeras från diktaturen Kina eller tas fram i nya gruvor. Betongfundamenten till vindkraftverk är en stor miljöbov som visserligen ”betalar av sig” över tid men som ändå lämnar avfall i form av uttjänta anläggningar som måste tas om hand efteråt.
Sedan har vi det fundamentala argumentet varje land behöver stabil baskraft, också för att kunna bygga ut med kompletterande sol- och vindenergi.
Diskussionen om olika kraftslag blir snabbt tekniskt komplicerad. Det centrala här är att det finska Miljöpartiet övergivit sitt ideologiska motstånd mot kärnkraft och ersatt den tidigare hållningen med en mer rationell kalkyl.
Det finns egentligen inga starka sakliga skäl för det svenska Miljöpartiet att hålla fast vid sitt benhårda kärnkraftsmotstånd. Globalt är kärnkraftsutbyggnaden en helt avgörande faktor för att vi ska kunna motverka koldioxidutsläppen och uppvärmningen av atmosfären.
Ett parti som sätter miljön främst borde också sätta förnuftet främst. Det krävs en ingenjörsmässig inställning för att lösa miljöproblemen.
Svenska MP har visserligen en förkärlek för att framställa sina åsikter som fakta, men partiet har i praktiken ofta prioriterat symbolåtgärder och insatser som känts bra. Nedläggningen av fullt fungerande kärnkraftverk under rödgröna regeringar är det mest allvarliga missgreppet och har varit direkt kontraproduktiv för miljöarbetet. Lokalt märks samma – brist på – logik i viljan att försvåra för bilister ofta är överordnad att hitta praktiska lösningar för alla trafikslag eller för den delen att gynna en omställning till elbilar.
Ivern att förespråka ”lokala utsläppsmål” är en produkt av samma slags tänkande. Det känns bra att göra något, trots att det är ett extremt ineffektivt sätt att använda resurser i miljöarbetet. Kärnkraft, flyg och bilar har varit viktiga symboler för det 1960-talssamhälle som MP ville bort ifrån när partiet grundades. Att dessa fenomen skulle gå att behålla även i en grön omställning har skavt mot den egna självbilden hos många miljöpartister.
MP har tagit några små steg i rationell riktning på senare år. Det hörs mindre anspelningar på sådant som flygskam och köttskam. Åtminstone i retoriken har partiet också blivit mindre känslobetonat på andra områden. Formuleringar om att man ”drömmer om en värld utan gränser” har exempelvis tagits bort från partiprogrammet.
MP:s problem är att de mer känslobetonade budskapen går hem hos kärntrupperna – till och med när de som i fallet med kärnkraften går ut över klimatet. Både Sverige och miljön skulle dock vara betjänta av ett mer förnuftsinriktat miljöparti. Låt er gärna inspireras av Finland.