Jo, det är sant: Det här är bara andra gången i Englands VM-historia som laget lyckas vända underläge till seger efter att ha släppt in första målet.
Det går att hävda att det hängde i luften. Att det var oundvikligt att Thomas Tuchel, med den bänk han har att tillgå, skulle lyckas tråckla sig förbi 41:e rankade Kongo-Kinshasa.
Sekunden då Harry Kane tryckte in 2–1, hans 13:e VM-mål i karriären, kom med en brasklapp. Det var ett ögonblick då lättnad sipprade ut från alla håll och kanter, inte minst från den pressade förbundskaptenen, som satt löst i 75 minuter.
Tuchels relativt korta karriär som Englands förbundskapten lär ha passerat i revy när han såg Kongo-Kinshasa dra in ett tidigt ledningsmål, för att sedan försvara målet som om livet hängde på det.
Sanningen är att dagens prestation inte var tillräckligt bra från ett lag som aspirerar på att vinna VM-guld. Långt ifrån.
Tuchel grundlurades
Känslan vid första vattenpausen: total chock.
Inte för att Englands defensiva bekymmer är ett nytt påfund. Lika mycket som Kane och Jude Bellingham har flugit fram den här turneringen, lika tydligt är det att Tuchel inte har hittat samma sorts balans i försvaret.
När testades England egentligen i en tävlingsmatch mot riktigt tufft motstånd? Förmodligen i Berlin för två år sedan, då Spanien välförtjänt vann EM-finalen.
Hur som helst fallerade strukturen fullständigt vid Kongo-Kinshasas sensationella mål. Det är lätt att håna Djed Spence, Tuchels tredjeval på högerbacken, som överväldigades i straffområdet. Eller Jordan Pickfords svaga positionering i målet.
Men vad som är ännu mer påtagligt är att förbundskaptenen uppenbarligen grundlurades på förhand. Antingen av sig själv eller sitt analytikerteam.
Det var anmärkningsvärt att Tuchel delade med sig av så många taktiska detaljer under sin presskonferens dagen innan mötet. Dessutom stämde ingenting i hans initiala beskrivning av Kongo-Kinshasa – ”oftast ett 5–3–2, ibland med diamant på mittfältet” – in på verkligheten.
I stället formerade förbundskapten Sébastien Desabre en fyrbackslinje. Att Brian Cipenga låg så brett ute på vänsterkanten innebar att han omarkerat kunde fylla på och möta Chancel Mbembas fenomenala inlägg.
Om euforiska avbytare någon gång ska tillåtas rusa in på planen redan i sjunde minuten är det definitivt nu. När ett stordåd är på väg.
Individuell briljans
När Bukayo Saka, som Tuchel slängde in i 60:e minuten, misslyckades med att ta ner en ballongpassning från Declan Rice reste sig den blå klicken på nedre etage med armarna i luften.
De kongolesiska supportrarna må ha varit i underläge på läktarna (USA:s ebolarestriktioner har precis lättats) men med kvarten kvar ledde de matchen. Inte oförtjänt heller, sett till det välorganiserade försvaret och begränsade chanser från engelskt håll.
Visst, Harry Kane kommer känna att han skulle haft straff i första halvleken. Men ha då i åtanke att Yoane Wissa var ytterst nära att utöka till 2–0 minuten innan, framspelad av Aaron Wan-Bissaka (ironin i att högerbacken faktiskt kunde ha startat för England i dag går oss inte förbi).
Till sist tvingades Lionel Mpasi – så långt en jätte i målet – ge vika för prins Harry.
Kanes rörelse var lysande och nicken tillräckligt välplacerad för att glida förbi Mpasis utsträckta handske. VM-mål nummer tolv var ett faktum för engelsmannen, lika många som Pélé skrapade ihop på sin tid.
Men Kane var förstås inte klar. Engelsmännen som nu firar på läktarna gör det med en återhållsamhet som vittnar om att de mycket väl förstår hur nära slutet faktiskt var. De behöver sin individuella briljans för att överleva.
När England senast vände underläge till seger i VM-sammanhang?
I finalen mot Tyskland 1966.
Det är svårt att se detta engelska landslag ta sig lika långt i sommarens mästerskap.