Inför den bosniska VM-premiären hängde en stor budskapstavla vid motorvägen som ledde norrut från USA, upp mot spelorten i Toronto.
”De försökte radera oss. Världen kommer att se oss. Bosnien och Hercegovina för alltid. För dem som inte överlevde”.
Budskapet utgick från kärnan av den bosniska nationen, meningen med det bosniska fotbollslandslaget.
De är fortfarande här. De existerar. Och de spelar fotboll inför hela världens ögon.
Inget av det har gått att ta för givet.
För drygt 30 år sedan sjösattes ett politiskt och militärt projekt för att utplåna Bosnien-Hercegovina.
Storskalig och systematisk etnisk rensning ledde till sist fram till massmordet i Srebrenica, då omvärlden klev åt sidan och tittade på när 8000 bosniaker massakrerades.
Flera av de avrättade hette Bajraktarević.
När Bosnien slog ut Italien i den sista kvalmatchen till VM höll hjälten som slog in den sista straffen upp sin matchtröja inför världens tv-kameror.
Bajraktarević stod det på den.
Esmir Bajraktarevićs farfar mördades i Srebrenica. Fyra av hans farbröder och morbröder också.
Fört dem samman igen
Hade utrotningsplanen lyckats till fullo hade aldrig Esmir Bajraktarević blivit född överhuvudtaget, men hans föräldrar lyckades fly dödsfällan där nere i dalen mellan bergen.
De tog sig till Schweiz, hamnade sedan på andra sidan Atlanten.
Och här är han nu, Esmir Bajraktarević. Född och uppvuxen i USA, men med Bosnien både på ryggtavlan och i hjärtat.
Hans historia är speciell, men inte unik.
Mer än hälften av spelarna i VM-truppen är uppvuxna någon annanstans än i hemlandet; Tyskland, Österrike, Sverige.
Benjamin Tahirović från Rinkeby och Sarajevo, Dennis Hadžikadunić från Söderkulla och Doboj, Armin Gigovic från Landskrona och Tešanj.
Kriget spred ut bosnierna över världen, fotbollen har fört dem samman igen.
Längst fram i täten går Edin Džeko, ikonen som binder ihop dåtid och framtid, den enda av spelarna som hann leva i det forna Jugoslavien.
Han lärde sig spela fotboll i ruinerna av det belägrade Sarajevo medan granaterna fortfarande singlade ner över staden.
Nu har han gjort mer än vad som egentligen borde vara mänskligt möjligt för att bygga upp den självständiga nationen.
Bosnien-Hercegovina är fortfarande ingen särskilt välfungerande stat. Där finns etniska skiljelinjer dragna över sår som vägrar läka, och där finns alltjämt människor som vill slita sönder landet snarare än att ge det en chans att växa ihop.
Fotbollen är motvikten, motgiftet.
I landslaget finns bosniaker, bosniska kroater och bosniska serber. Där skapas ett exempel på hur ett harmoniskt och välmående land faktiskt skulle kunna se ut och fungera.
Och där ryms minnena från alla de som inte längre finns, de som föll för att andra skulle kunna springa.
En verklig seger
”De försökte radera oss. Världen kommer att se oss. Bosnien och Hercegovina för alltid. För dem som inte överlevde”.
När Bosnien idag spelar VM-slutspel för allra första gången kommer matchen att tv-sändas i över 200 länder och territorier.
Gissningsvis fokuserar de flesta tittare på USA, förmodligen vinner väl USA matchen.
Det är såklart viktigt, men det är inte avgörande.
Idag kommer flera hundra miljoner människor på jordens samtliga kontinenter uttala namnet Bosnien-Hercegovina. De kommer att ägna några tankar åt vad det egentligen är för lag och vad det är för bakgrund det kommer ifrån.
Och i såväl Sarajevo som San José kommer bosnierna själva känna att de finns, att de räknas, att framtiden och framgången kan vara deras lika gärna som någon annans.
Det är så en verklig seger ser ut.