My Roman Fagerlind är författare, filmskapare och skribent på kultursidan.
Det är den åttonde november 2016 i New York, kvällen för ödesvalet. På andra sidan East River reser sig Manhattans skyskrapor mot en mörknande himmel, öglor av ljus svävar genom den tysta kvällen. Staden andas inte, allt är stilla.
I lägenheten i Brooklyn har vi samlats framför den projektorduk som visar det amerikanska presidentvalet. På bordet står en oöppnad flaska bubbel. Någon har köpt den för att fira USA:s första kvinnliga president, Hillary Clinton, som enligt valundersökningarna spås vinna valet.
Nu fylls istället kartan med de amerikanska delstaterna av allt fler röda fält. När natten gått över i den nionde november står det klart: Donald Trump har vunnit valet.
Stämningen i rummet är tryckt och rastlös. Många är chockade, de reser sig ur soffan och går ett varv till köket, försöker samla tankarna kring det som precis har hänt.
Det som borde ha varit motgångar för Trump under valkampanjen – anklagelser om samröre med Ryssland kring påverkanskampanjer, avslöjanden om sexuella övergrepp, grova kränkningar av motståndaren Hillary Clinton, samarbete med kontroversiella politiska strateger och lobbyister som Steve Bannon och Roger Stone – verkar istället ha stärkt Trump i hans position som frispråkig underdog.
Bristen på anständighet har setts som en frigörelse från elitens förljugna politiska korrekthet.
Vi går in till våra olika sovrum i lägenheten, en tystnad lägger sig över kollektivet. Genom sovrumsfönstret hörs Brooklyns nattljud: sirener från polisbilar, upprörda röster som försvinner längs gatan, taxibilarnas rivande motorer.
Dagen efter planeras demonstrationer över hela USA. Vi går upp tidigt, ingen har kunnat sova. Vi läser nyheterna, lagar havregrynsgröt. Vi gör skyltar av kartongbitar och tar tunnelbanan till Manhattan där vi ansluter till de tusentals människor som demonstrerar. Tillsammans rör vi oss i riktning mot Trump Tower på femte avenyn.
Ingen är så hatad i New York som Donald Trump. Hans egen hemstad genomskådade honom för länge sedan.
Atmosfären på gatorna är ödesmättad. Trafiken blockeras, poliser rör sig i demonstrationstågets utkanter. Jag ser demonstranter klättra över stillastående bilar medan röken stiger över marken och slagorden fyller den tidiga kvällen: ”Whose streets? Our streets!”
En grupp människor har stannat till en bit bort, jag ansluter mig till gruppen. De har samlats runt filmaren och aktivisten Michael Moore, som nyligen släppt den omtalade dokumentären ”Michael Moore in TrumpLand”. Han deltar i demonstrationen och filmar demonstranterna medan de skanderar: ”Not my president!” Videon delas senare i Moores sociala medier och plockas upp av nyhetssidor. Jag ser mig själv stå bland demonstranterna, klädd i beige kappa och basker, hållande min skylt där det står: ”Pussy grabs back.”
Demonstrationen stannar till utanför Trump Tower. Det blir trångt, sirenerna skär genom mörkret. På morgonen genomförde artisten Lady Gaga en protest här: hon stod på en sopbil och höll upp en skylt där det stod ”love trumps hate” framför den enorma byggnaden. Kravallstaketen är uppställda, de kommer att stå kvar under lång tid, övervakade av säkerhetsstyrkor.
Jag har svårt att relatera till chocken som mina vänner i kollektivet kände under valnatten, och som demonstranterna kanaliserar i sina slagord under protesterna. Tidigt i valrörelsen hade jag en oroväckande känsla av att Donald Trump skulle vinna. Den psykologiska cynism som präglade hans kampanj ekade av historiska segrar.
Trumps politiska strateger byggde kampanjen runt principen att känslomässigt engagemang trumfar förnuft. Genom att elda under människors rädsla och ilska görs de sårbara för politiska påtryckningar. Förse dem sedan med en tydlig syndabock: mexikanska migranter, muslimer, judar eller en förtryckande elit, så får frustrationen en tydlig riktning.
Trumps främsta uppgift är inte att bedriva politik eller ägna sig åt idealistiska visioner – det är att till varje pris underhålla publiken, alltså väljarna. Enligt den filosofin blir kontroverserna ett fördelaktigt verktyg, eftersom det håller kvar publikens uppmärksamhet.
Eller som Roger Stone, en av strategerna bakom Trumps politiska karriär, uttrycker det i Netflix-dokumentären ”Get me Roger Stone”:
– Tror du att väljare, de osofistikerade, gör skillnad mellan underhållning och politik? Politik är show business för fula människor.
Det blir en mild vinter. Den tjugonde januari 2017 svärs Trump in som president, han står utanför Kapitolium i Washington och håller tal inför hundratusentals människor. Den röda slipsen lyser mot hans vita skjorta, medan han gestikulerar och intygar befolkningen att ingen kommer att glömmas bort – makten som legat hos överheten i Washington ska nu hamna hos dem – den vanliga medborgaren.
Fyra år senare kommer Kapitolium stormas av hans supportrar.
Under våren blir demonstrationerna allt glesare. Vi samlas vid Union Square och marscherar genom Manhattan, jag får syn på svenska poeten Athena Farrokhzad i folkmassan. Vi står utanför Trump Hotel vid Columbus Circle och fotograferas av nyfikna turister. På andra sidan gatan står Central Parks hästar och sover vid sina droskor.
Så småningom monteras kravallstaketen ner.
Röken på gatorna skingras. Slagorden ebbar ut i de ljumma vårkvällarna.
En dag, flera månader efter valnatten, går jag förbi Trump Tower och minns demonstrationstågens orubblighet. Det var här, i skuggan av miljardärens symboliska torn, som New Yorks invånare försökte samla ihop skärvorna av sin sönderslagna självbild.
Trumps väg till makten speglade samhällets politiska utveckling och den nya medieverkligheten. Hans kampanj lyckades ta den gamla världens idéer om politisk propaganda och översätta den till samtidens digitala spelplan.
När USA:s befolkning gick till valurnorna den åttonde november 2016, hade Trump redan vunnit.
Den världsordning vi demonstrerade emot var redan här.