Jacob Laurin och Christer Svensén, företrädare för KAK, tar upp en viktig fråga: att trafikundervisningen i grundskolan behöver stärkas och att de mest oskyddade trafikanterna – barn och unga på cykel, elsparkcykel och A-traktor – inte får bli de mest outbildade (Aktuella frågor 27/6).
Det är vi de första att hålla med om och något som vi arbetat för länge. Vi välkomnar att fler engagerar sig i frågan. Men det är av stor betydelse att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Trafikundervisning i skolan och körkortssystemets utformning står inte i motsats till varandra. De är två delar av samma helhet och löser olika problem på olika sikt. KAK:s förslag om nationella kunskapsmål är en investering som kan ge resultat om tio till femton år.
Ett akut systemfel är kostsamt för samhället varje dag redan nu: två av tre provtillfällen i Sverige leder inte till ett körkort, unga människor fastnar i köer när de är redo att ta körkort, och ingen myndighet eller instans har ett tydligt mandat att åtgärda grundorsakerna till att det är så.
Det faktum att flera problem kan finnas samtidigt, på olika nivåer i systemet, gör att vi inte tror på enkla lösningar eller på ett antingen-eller-tänkande.
Körkortssystemet rör flera områden samtidigt: pedagogik, myndighetsstyrning, ekonomi och samhällsplanering.
Därför efterlyser vi en genomgripande och oberoende översyn. Inte för att vi underskattar värdet av tidig trafikundervisning, utan för att ingen enskild reform räcker på egen hand – oavsett om det gäller skolundervisning, snabbare provbokning eller digitala kunskapsprotokoll.
En sådan översyn bör omfatta det som KAK tar upp: hur trafikkunskap grundläggs redan i barndomen, följer eleverna genom grundskolan och gymnasiet och i ett längre perspektiv kan göra körkortsutbildningen mer effektiv.
Men översynen måste också ta itu med sådant som bättre skolundervisning inte löser: varför hälften av landets tider för uppkörning i dag inte används, varför möjligheterna att boka prov skiljer sig så mycket åt mellan olika delar av landet och varför ingen i dag har ett samlat ansvar för körkortssystemet som helhet.
KAK pekar också på något som är större än frågan om tider för uppkörning. Nollvisionen – Sveriges mål att ingen ska dödas eller skadas allvarligt i trafiken – uppnås inte genom att fler klarar ett prov en viss dag, utan genom att människor lär sig att leva och agera säkert i trafiken genom hela livet. Det kräver dels att människor överlever sin vardag i trafiken, dels att de kommer fram – till jobbet, till utbildningen, till ett självständigt liv.
En arbetsmarknad som fungerar kräver att människor kan ta sig till de jobb som finns. Därför har STR lyft fram behovet av att sänka momsen på körkortsutbildning, återinföra möjligheten att låna till körkort via CSN och införa ett rattavdrag – att den som tar körkort får dra av en del av kostnaden från skatten.
Våra förslag står inte i motsats till tidig trafikundervisning i skolan. Det handlar om samma grundtanke, men i olika skeden av livet: att göra kunskap och körkort mer tillgängliga för fler och att sätta in stödet i tid – oavsett om det sker i lågstadiet eller i samband med det första jobbet.
Vi ser gärna KAK:s engagemang som en tillgång i det större arbetet – inte som ett motsatsförhållande i en diskussion om vem som fokuserar på rätt problem.
Trafiksäkerhet och möjligheten att ta körkort är inte mål som står mot varandra. Och varken bättre undervisning i skolan eller ett smidigare sätt att boka och genomföra proven är hela lösningen på egen hand. Därför behövs en genomgripande statlig utredning. Den ska inte bara ta ett samlat grepp om hela körkortssystemet, utan också bedöma vilka insatser som bör sättas in redan innan det blir aktuellt att ta körkort.
Sverige har råd att göra körkortet enklare - men inte råd att låta bli.
Sverige har en skyldighet, att göra såväl trafiksäkerhet som körkortet mer tillgängligt.
SKRIBENTERNA
Maria Prole, förbundsordförande för Sveriges trafikutbildares riksförbund