Vem som helst kan väl heja på ett vinnarlag som Frankrike, det kräver ingenting, det är totalt ointressant.
Att vara svensk, däremot, är att vara en sann motgångssupporter.
Vem som helst kan väl heja på ett vinnarlag som Frankrike, det kräver ingenting, det är totalt ointressant.
Att vara svensk, däremot, är att vara en sann motgångssupporter.
Vilket land är bäst i världen på fotboll? Spanien, skulle nog många säga. Eller kanske Argentina.
Eller, ja, Frankrike.
Och visst. Saker kan alltid hända, bollen är rund, som det brukar heta i de här metaforblommiga sammanhangen. Men generellt kan man räkna med både spännande spel och stor glädje från sådana nationer.
Med Sverige är det något annat: Inför VM låg vi på plats 38 i det internationella fotbollsförbundet Fifas rankning. Vi visste redan från början att våra chanser var snudd på obefintliga.
Men det är ju inte det fotboll handlar om.
För det klagas ofta på att allt kretsar kring pengar nu för tiden. Att det är oljeshejker och korruption och mål som avgörs genom millimetergranskning på en skärm vid sidan av planen, att charmen har försvunnit. Men långt därinunder finns fortfarande fotbollens själ.
Fotbollens själ är att träna i duggregn tidiga söndagsmorgnar. Det är skrubbsår och skador och matcher i låga divisioner. Det är att stå bredvid planen och heja på, med en stödköpt korv i handen. Att plåstra om och tvätta skitiga kläder och skjutsa.
Det är att åka till USA, inte för att gräva guld, utan för att möta sitt oundvikliga öde.
Hemma i Sverige har vi samlats framför lägerelds-tv:n mitt i natten. Vi har varit glada och lättade, inte för att det gått bra, utan för att laget åtminstone inte blivit så totalt förnedrat som man på goda grunder hade kunnat befara.
Även nu efteråt är folk vid påtagligt gott mod.
”Det viktigaste jag tar med mig härifrån är att svensk landslagsfotboll inte ligger för döden, utan avancerar i rätt riktning”, kommenterar någon det faktum att vi just förlorat mot Frankrike med 3–0 och åkt ur mästerskapet (Expressen 1/7).
”Det finns ingen att vara arg på”, inskjuter en annan (Aftonbladet 1/7). ”Det är svårt att skälla på ett gäng hantverkare för att inte de också målade Mona Lisa.”
”Bara det att vi fått vara med i finrummet är ju fantastiskt”, framhåller en tredje (SvD 1/7).
Ja, tänk, att våra grabbar fick vara med på den stora arenan. Tänk att de mindes det allra viktigaste från alla söndagsmorgnar i duggregn: att kämpa på.
Och vem som helst kan väl heja på ett vinnarlag, det kräver ingenting, det är totalt ointressant. Att vara svensk, däremot, är att vara en sann motgångssupporter. Att ständigt hoppas, mot allt förnuft. Bryta ihop och komma igen.
Den sortens fotboll är vi världsbäst på.