Till sist fick omvärlden den amerikanska stereotypen serverad i direktsändning.
Det har dröjt ett tag under det här mästerskapet, även om de amerikanska hejaramsorna tidigt blev föremål för skämt.
Att skandera U–S–A, U–S–A är inte mycket värre än Sver–ige, Sver–ige. Men något i själva leveransen från de exalterade amerikanerna fick ändå rodnaden att sprida sig på kinderna.
Nåväl, fotbollen är förstås inte den dominanta sporten här.
Incidenten som åsyftas är Abigail Velez, reporter på ABC, som under ett smärtsamt inslag bekräftade karikatyren av sitt folk genom att glatt konstatera att hon ”inte kan peka ut Bosnien på en karta” (okej då, rätt många skulle nog ha svårt att identifiera landet på en blindkarta), att hon ”inte vet något om Bosnien” och tillade, ännu märkligare: ”Jag vill inte veta – USA:s landslag är tillbaka, bättre än någonsin!”.
Det har levererats långt värre grodor i tv. USA styrs just nu av en man med förmåga att få presidenttal att låta som ett slappt samtal i en sunkig bar – en blandning av anekdoter, överdrifter och tvärsäkra påståenden.
Men ignoransen i att avfärda en nation som just skrivit VM-historia – eftersom man anser att Förenta staterna ändå är huvudkaraktären i alla lägen – är förbluffande.
Bosnien är trots allt inte vilket land som helst. Belägringen av Sarajevo och folkmordet i Srebrenica hör till Europas mörkaste kapitel sedan andra världskriget.
Lyckligtvis stämmer den stereotypa attityd som Velez visade inte överens med den bild jag själv har byggt upp de senaste veckorna.
Har varit negativt inställd men...
Det ska erkännas att jag tidigare har varit rätt negativt inställd till amerikaner.
Delvis kan det bero på var jag bor: i England tenderar en högljudd amerikan att bemötas med himlande ögon. Den politiska agendan har knappast hjälpt.
Efter att ha besökt Dallas, Kansas City, Boston, New Jersey och Atlanta i tät följd går det att konstatera ett par saker. Dels är de flesta invånarna extremt välkomnande och verkar överraskande uppriktiga när de ställer en fråga som ”hur har din dag varit så här långt?”.
I Kansas City, när jag hoppade på en spårvagn, traskade chauffören visslandes förbi och utbytte några glada ord. När han hörde min europeiska accent rusade han snabbt in i förarhytten för att ge mig ett av stadens specialframtagna klistermärken: en gullig liten spårvagn med en fotboll i Englands färger.
Min ribba är kanske låg. Men efter ett antal mästerskap på olika kontinenter tycker jag mig ha tillräckligt med erfarenhet för att bedöma när ett folk är sympatiskt på riktigt.
Ingen rekommenderar Dallas
Vad som däremot är tydligt är hur många som kämpar för att få vardagen att gå ihop.
Det är ingen överdrift att påstå att Downtown Dallas känns som en spökstad. Värmen gör det svårt att ta sig till fots stora delar av dygnet. Utspridda längs gatorna sitter de som inte har något val, många uppenbart påverkade av någon substans, eller kanske bara av livet som hemlös.
Bilarna som passerar är gigantiska och ofta av lyxiga märken. Kontrasten mellan landets absoluta underklass och det som skulle kallas överklass i Europa är extremt påtaglig. Ingen av de jag frågar, från taxichaufförer till butiksanställda på 7-Eleven, rekommenderar ett liv i Dallas.
I Atlanta berättar en kvinnlig taxichaufför att hennes söner, som båda nyligen fått anställning på Tesla, nu har gratis sjukförsäkring genom jobbet.
– Visst är det inte klokt? Halva min lön går åt till att betala sjukförsäkring för mig och min dotter, säger hon och tillägger att ”det kanske inte vore så dumt att betala en massa skatt”.
Varje gång jag förklarar att skatterna faktiskt inte skiljer sig så markant mellan USA och Storbritannien som man kan tro, trots gratis sjukvård, möts det oftast av en fundersam tystnad.
Det är svårt att se världen i fler nyanser än svart och vitt om det är just en svartvit världsbild man ständigt serveras.
En chans att lära känna världen
Betydelsen av Bosniens VM-succé förmedlades bäst i amerikansk tv av en svensk med rötter i landet.
En uppenbart överväldigad Zlatan Ibrahimovic försökte summera sina känslor direkt efter slutsignal.
– Att se denna lycka, med tanke på hur mycket det här landet har lidit... det ger mig gåshud, sade den gamle storspelaren.
Det finns personer som är bättre lämpade att återge vad som skedde under 1990-talet. Bosnien slets sönder av ett brutalt krig, där civila blev måltavlor. Hundratusen människor dödades, och ännu fler drevs på flykt.
Länge blev omvärldens insatser otillräckliga innan NATO ingrep militärt. Fredsavtalet undertecknades i Dayton, Ohio, i november 1995.
Det är kanske mycket begärt att reportern Velez skulle haft historien i färskt minne när hon körde sitt segment – allt behöver inte alltid tas på största allvar. Men det vittnar om något större: synen på USA som ett inskränkt land med invånare som tror att fjärde juli firas runt hela jordklotet.
Att bjuda in till VM (nåja, de som faktiskt lyckades få visum) är möjligen det bästa som kunde hända amerikanerna. En chans att slå hål på mytbildningar om sig själva och lära känna resten av världen – om man vill.