Olje-och gasberoendet har genom konflikten i Gulfen sannolikt nått vägs ände. Därmed har också Trumpadministrationens energi-och säkerhetspolitik skapat sin egen paradox, vilket av allt att döma inte var den amerikanske presidentens avsikt. För den svenska regeringen borde detta varit ett gyllene tillfälle att kapitalisera på, men istället för att utnyttja situationen och driva på elektrifieringen har man subventionerat fossila bränslen genom sänkt bränsleskatt samt tagit bort reduktionsplikten.
Det är svårt att inte uppfatta det som annat än en kontraproduktiv industri-och energipolitik – en form av självskadebeteende - förutsatt att landets egna industri och sysselsättning haft högsta prioritet på dagordningen. Regeringen har fått skarp kritik av Finans-och Klimatpolitiska rådet samt Riksrevisionsverket. De ledande företrädarna för svensk och global lastbilsindustri, Scania och Volvo, har likaså riktat skarp kritik mot regeringen.
Den s.k Carterdoktrinen formulerades av den amerikanske presidenten Jimmie Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brezinski efter revolutionen i Iran 1979 och Sovjets invasion av Afghanistan samma år och innebar att man alltid kunde räkna med att den amerikanska flottan höll sjöfarten öppen och därmed världsekonomin igång med olja och gas från Persiska viken. När leveranschocker inträffade steg priserna kraftigt, men fortsatt oljeproduktion var stöttålig och skyddsnätet förblev likväl intakt. Det fanns trots allt inget kommersiellt gångbart alternativ. Kartan och spelplanen är nu förändrad. Att slå ut 15–20 procent av världens energiförsörjning kräver inte mer än ett litet fåtal individer, som beväpnade med drönare, kan stoppa tankfartyg med nyttolast för hundratals miljoner dollar. Rederier och försäkringsbolag som Lloyd’s och även US Navy – visar det sig - står tämligen handfallna.
Länder kan bygga fler pipelines och öppna nya farleder för att kringgå sårbarheten, men det löser inte problemet med flaskhalsarna. Huthirebellerna i Yemen stängde Babel-Mandeb-sundet i Röda havet 2023. Våren 2026 handlar det om Hormuzsundet, i morgon är det kanske Malackasundet, Godahoppsudden eller Gibraltar.
Till skillnad från 1970-talets oljekriser är förnybar energi idag den mest kostnadseffektiva formen av elproduktion. Elbilar kostar en tredjedel så mycket per mil att köra som bensinbilar. Driftskalkylen för en ellastbil förväntas redan i år vara bättre än en dieseldriven när det gäller kostnad per kilometer.
När infrastrukturen för förnyelsebar energi är installerad kan ingen oberäknelig politiker eller drönarbeväpnad aktör stänga ner energiförsörjningen. Frågan som varje ansvarsfullt ledarskap nu måste ställa sig är inte längre hur säkrar vi denna flaskhals utan hur minskar vi vårt beroende. Svaret är i allt högre grad att gå från kolvätemolekyler till elektroner. Till och med oljeproducenterna i Persiska viken förstår detta. Förenade Arabemiratens beslut nyligen att lämna oljepriskartellen OPEC mitt under kriget är en signal om att Abu Dhabi vet att de sitter på tillgångar som riskerar att bli värdelösa.
Scanias respektive Volvos VD har riktat skarp kritik mot regeringens politik. Det påverkar avkastningen på omfattande investeringar i produktionslinjer och serviceverkstäder för tillverkning och distribution av ellastbilar. Ytterst handlar det om bolagens överlevnad och därmed sysselsättningen. Man pekar på felen i att subventionera fossila bränslen, slopandet av reduktionsplikten och att det måste bli billigare att köra utsläppsfritt. Bristen på statliga incitament och långsam utbyggnad av laddinfrastruktur resulterar i minskad konkurrenskraft.
Sverige hade länge ledartröjan när det gäller energiomställningen. Fundamentala industripolitiska felinvesteringar på senare år i välkända och hårt kritiserade månskensprojekt i stålverk och batteriföretag i Norrland, och tidigare biståndsfinansierade pappersbruk i Vietnam, har övergetts med stöd av sunk-costprincipen att inte fortsätta satsa i olönsamma företag. Detta är i och för sig i grunden en klok investeringsfilosofi. Har regeringen därmed i sin bitterhet över dessa haverier förenat med sin iver i att sänka bränsleskatten och en besatthet i återuppbyggnaden av kärnkraften, förbisett att långsiktigt kapitalisera på den möjlighet som Trump skapat genom sin utrikespolitiska paradox?
Det är inte rimligt och rationellt och gränsar dessutom till obegriplighet att en borgerlig regering inte värnar två av de viktigaste kronjuvelerna i svensk industri – båda väl positionerade att påskynda elektrifieringen av den tunga transportsektorn i Europa som står för 25% av alla koldioxidutsläpp.
Pär-Olof Johannesson, Chairman, CEO & Co-Founder RPX