Plattan i mattan för roligaste ”Minions”
Svindlande Hollywoodresa
Publicerad 14.00
Minioner & monster
Regi Pierre Coffin, med originalröster av Pierre Coffin, Allison Janney, Christoph Waltz, Jesse Eisenberg, Jeff Bridges. Svenska röster av Ellen Bergström, Joakim Jennefors, Anton Olofson Raeder.
FILMRECENSION. Visste ni att Hollywood hade inte varit något utan minionerna?
Det är startpunkten i en film som både omfamnar de gula småttingarnas totala kaos och försöker charma en vuxnare publik.
ANIMERAD KOMEDI. Sommaren 2026 kommer att domineras till stor del av två animerade kassasuccéer.
Den ena är förstås ”Toy story 5”, men redan innan den nya ”Minioner”-filmen har haft premiär är det lätt att räkna in även den som en monsterhit. De två första filmerna var nämligen så enorma framgångar att ett misslyckande bara kan ske om alla föräldrar i en global konspiration lyckas hålla hemligt för sina ungar att det kommer en ny ”Minioner”-film.
De är ett fenomen, de tjattrande figurerna vars hela väsen går ut på att vara superskurkar till lags. De introducerades i ”Dumma mej” (2010) där de var den förvisso larvige men också ondskefulle Grus hantlangare. En rolig krydda i en fartfull film för barn.
Fick egen filmserie
Minionerna skulle fortsätta bistå Gru i ytterligare tre filmer – men de blev också så populära att de fick en egen filmserie, med start 2015.
Den som vill vara petig, och inte bara en hejaklack (och så är det ju med filmkritiker), insåg snart att det fanns ett problem med framför allt spinoff-filmerna, hur mycket ungarna än älskade dem.
I ”Dumma mej” kunde minionerna lyfta enstaka scener genom att vara oemotståndligt tramsiga. Men när de började dominera hela filmer blev det som att äta prinsesstårta till förrätt, middag och dessert på 90 minuter. Man blev mätt. Utmattad.
För att inte tala om döv. Efter varje ”Minioner”-film behöver man lite egentid. Helst i ett vadderat rum.
Filmerna har flera teman och röda trådar som återkommer även i detta tredje kapitel. Det går alltid ut på att minionerna behöver leta reda på en ny superskurk att arbeta för. Filmerna hoppar hejvilt mellan olika tidsåldrar för att visa att minionerna alltid har funnits bland oss. Och humorn är en vild blandning mellan barnslig kalabalik och vuxenskämt som är rotade i tidsåldrar som fanns långt innan den unga publikens föräldrar ens var påtänkta.
Den tredje filmen gräver bakåt till Hollywoods barndom för en berättelse där två sällsynt klumpiga minioner, Henry och James, blir anledningen till att figurerna förändrar filmhistorien.
Uppenbar flört med film
Det finns något väldigt förutsägbart i att filmen har fått riktigt bra recensioner i USA. Det är en så uppenbar flört med filmen som medium, gjord av personer som älskar Hollywoodhistoria och har fyllt filmen med referenser till gamla stumfilmsklassiker. Hur kan man, som recensent, inte älska det?
Om jag ska bedöma det nyktert och inte bara sitta och bocka av blinkningar till Buster Keaton, ”Moderna tider” och Harold Lloyd, måste jag ändå konstatera att det är gjort med så pass stor kärlek och i vissa sekvenser enorm kreativitet och fart att det är svindlande.
Där finns finessen. Manusmässigt är det inte lika noga. Mycket går på rutin i andra halvan. Ena stunden skildrar filmen kampen för kvinnors rösträtt, i nästa stund driver man med ljudfilmens ankomst, som om dessa historiska händelser skedde samtidigt.
Monstren då? Jo, de dyker upp i filmens andra halva och har sina stunder, även om jag hade föredragit att Universal utnyttjade sina klassiska filmmonster (Dracula, Frankenstein, mumien), som de ändå har rättigheterna till. Nu när filmen utspelas i Hollywood.
Men på det stora hela: Roligaste och snyggaste filmen i serien. Det är plattan i mattan som gäller, med godis till både stora och små.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.