Verkligheten är denna: Sverige är ett skatteparadis för miljardärer, samtidigt som fattigdomen, utsattheten och utsläppen ökat. I det läget hade det varit önskvärt att klimat- och miljöministern föreslog faktisk klimatpolitik som tar oss närmare klimatmålen och minskar utsläppen, snarare än att lägga ut en dimridå om “klimatmiljardärer”.
Ojämlikheten ökar både i Sverige och i världen, med ett litet fåtal som blir allt rikare medan de allra flesta får det tuffare. Utvecklingen går snabbt åt fel håll både för människors levnadsvillkor och för klimatet. Samtidigt eldar de rikaste på klimatkrisen.
Oxfam har visat att det skulle ta ofattbara 30 år för en medelinkomsttagare i Sverige att släppa ut lika mycket som de 0,1% med högst inkomst gör på bara ett år. På en planet med ändliga resurser går det inte att lösa klimatkrisen och fattigdomen utan att också ta tag i ojämlikheten.
Ett ökat antal miljardärer leder inte automatiskt till att samhället i stort blir bättre. Nästan 70 procent av alla dollarmiljardärer i Sverige har ärvt sin förmögenhet. Det är en långvarig myt att bakom varje förmögenhet finns någon som faktiskt ensam är innovatör. Ingen av våra svenska dollarmiljardärer har huvudsakligen skapat sin förmögenhet genom klimatteknik som haft en betydande direkt påverkan på att minska koldioxidutsläppen.
Vi kan dessutom inte lita på att det allra rikaste i samhället kommer styra mot det bästa för samhället och klimatet. Det är inte heller rimligt att några få, icke folkvalda, ska ha makt att ta beslut om vår gemensamma framtid.
Många gånger eldar de allra rikaste på klimatkrisen genom ekonomisk och politisk makt. I Oxfams analys av investeringsportföljerna för 308 av världens 500 rikaste människor framgår att de tillsammans släppte ut 586 miljoner ton koldioxidekvivalenter under år 2024. Världens rikaste tenderar dessutom att investera mer i förorenande företag än genomsnittsinvesteraren gör. 6 av de 308 är ultrarika svenskar som i genomsnitt släpper de ut över 21 tusen ton koldioxid per person genom sina investeringar.
De ultrarika har många gånger direktkontakt med politiska beslutsfattare och kan äga stora delar av bolag och styra dem på ett sätt som är i konflikt med klimatmålen – och också i konflikt med folkviljan. 85% av svenskarna vill ha mer ambitiös klimatpolitik – ändå har utsläppen ökat. Vem är det då egentligen som styr klimatpolitiken?
Att fokusera på tillväxt, som Pourmokthari gör, säger ingenting om vad som växer och vem som tar del av tillväxten, och är ingen garant för en grön omställning. Det är politikens roll att styra mot den framtid vi vill se, och sanningen är att vissa sektorer behöver växa medan andra behöver fasas ut.
För att ställa om och anpassa sig till klimatförändringarna behöver Sverige massiva offentliga investeringar i bland annat elektrifieringen, tåg och kollektivtrafik samt i välfärdssystemet. I en tid då vi har fler miljardärer än någonsin finns stora (i stort sett obeskattade) resurser i privata händer, samtidigt som satsningen i omställningen har tappat fart.
Den ökande ojämlikheten undergräver och i vissa fall omöjliggör klimatomställningen. Själva förekomsten av extrem rikedom driver upp utsläppen, och samma ideologier och ensidiga fokus på tillväxt till varje pris som skapat ökad ojämlikhet och klimatkris låter företag och deras rika ägare hålla världen fortsatt beroende av fossila bränslen.
Det är dags att de allra rikaste är med och betalar notan för klimatkrisen som de orsakar, så att vi kan investera i de sektorer som på riktigt behöver växa för att lyckas med klimatomställningen. I stället för att drömma om klimatmiljardärer behöver politiken införa en miljardärsskatt: för jämlikheten, klimatet och demokratin.
Hanna Nelson, policychef Oxfam Sverige
Astrid Nilsson Lewis, sakkunnig i klimatojämlikhet, Oxfam Sverige