Vad var det nu Sebastian Larsson sa häromdagen?
– De har några killar som är okej på fotboll.
De har visst det.
När Kylian Mbappé till slut – det dröjde längre än vad som var rimligt – gled rakt igenom Sveriges försvar och skickade upp 1– 0 i bortre så var det en bild som gick längre än en match.
Bakgrunden var New Jerseys vibrerande stekugn, ett par tusen svenska drömmare som svetsat ihop minnen för livet under några veckor på amerikansk mark.
I fonden fanns också det franska: Didier Deschamps som lämnade sitt sista mästerskap för att åka hem och begrava sin mamma, men som nu hade återvänt.
Mbappé rusade rakt ut till sin tränare, de omfamnade varandra.
Ett fint ögonblick, i en match som inte längre var match.
Ni kanske märkte den, skiftningen efter vätskepausen mitt i första halvlek?
Frankrike hade dominerat matchstarten, men mött ett välorganiserat svenskt försvar. Graham Potter satsade på Daniel Svensson och Lucas Bergvall, och fick lojala insatser i retur. Elliot Stroud och Gabriel Gudmundsson var utmärkta i sitt sätt att hjälpa och avlasta varandra. 4–4–2, överflyttningar, ett Lag som spelade försvarsfotboll på ett sätt som på en och samma gång kändes ovant och hemtamt.
Men.
Men så bestämde sig Adrien Rabiot för att, för första gången, temposkifta. Mbappé hade redan prickat stolpen, Rabiot hade skavt ribban med ett skott, men nu var det dags att börja anstränga sig.
Lekplats med klackar och cyklar
Rabiot sprintade, hittade Mbappé, och en sekund senare cykelsparkade Michael Olise bollen stenhårt i stolpen. Returen skickade Dembélé en halvmeter utanför öppet mål.
Och här var vi nu.
Stenhård gräsplan förvandlad till lekplats, med karuseller och klackar, med gungor och cyklar.
Kravet inför matchen handlade aldrig om att vinna den. Det handlade om att inte behöva ångra något, inte känna att man sparat på något, eller fattat dumma beslut.
Här fanns inget att ångra.
Sverige slet, de lämnade inte varandra ensamma, de skakade till och med fram ett par lägen som vänligt kan kallas ”målchanser”.
Fanns det några om och men? Några alternativa färdriktningar för bataljen?
Jag hör Viktor Gyökeres säga att Sverige hade behövt ”tur”. Det har han rätt i. Hade Alexander Isak bara fått träff på en fräck frisparksvariant så… hade Elliot Stroud bara lyckats skjuta bollen genom fem kroppar på en retur så…
Om bara?
Om jag bara hade prickat 17, 25, 35, 39, 41, 5 och 9 på Eurojackpot i fredags hade jag varit miljardär.
Det är konst, dans, fantasi
Men Sverige fungerade som struktur, alla slet och många (Gudmundsson, Bergvall, Jacob Widell Zetterström!) var mer än godkända. Potter valde bort fembackslinje för att, på något sätt, ha kvar några offensiva hot att tro på.
Men han mötte Les Harlem Globetrotters, från världens bästa talangskola.
Jag har varit på åtta VM-turneringar, följt fyra till från tv, och jag har sett väldigt många bra fotbollslag. Men jag har sett få som har den här sortens kombination av kvalité och ren estetik.
Frankrike är… vackra.
När Olise klackar fram sig själv och dunkar bollen i stolproten, när han sticker fram en boll i steget på Barcola (2–0) eller en till Mbappé (3–0) så är det inte bara bra.
Det är konst, dans, fantasi som får en att utstöta läten av överraskning, fascination. Mhm! Näehä! Man sitter med en inre Glenn Strömberg som bara skriker rakt ut emellanåt.
Mbappé lekte fotboll hela andra halvlek, Olise hade vi kunnat stänga in i en hiss med hela den svenska truppen, inklusive naprapater – han hade ändå kommit ut med bollen i tryggt förvar.
Och bakom dem, en organisation med superstyrkor. En typsituation: efter sjutton minuter startar Gabriel Gudmundsson ett anfall, Isak skickar vidare bollen till en felvänd Viktor Gyökeres. Gyökeres är mitt på Frankrikes planhalva, det är bara Saliba mellan honom och målet.
Aurélien Tchouaméni står närmast, men väljer att inte jaga hem och hjälpa till. Han utgår ifrån att det är lugnt. Och det är det. Saliba fixar en frispark, ingen fara på taket.
3–0 till Frankrike, det kunde slutat mycket värre.
Tog över krossade förtroenden
Här är grejen: Det finns säkert många ute i den stora världen som är lite besvikna på det här, på att Sverige inte hade mer att visa upp än det här.
Men de förstår inte var vi kommer ifrån.
Graham Potter tog över tio miljoner krossade förtroenden och klistrade ihop ett fotbollslag av dem på ett par månader. Han tog dem förbi Ukraina och Polen, han tog dem till Monterrey och Texas och New York. Han fick med sig hundratusen man från Svea land.
När jag skriver det här har Lucas Bergvall precis pratat om att han ser ”början på något stort”, Victor Lindelöf har berättat att han gärna vill fortsätta på den här resan.
Tillsammans
Det har gått 97 dagar sedan Sverige kvalade in till VM. 97 dagar av liv och drömmar, av förhoppningar och fullsatta arenor, från Monterrey till Malmö.
97 dagar av ett Tillsammans.
Frankrike ska tillbaka till den här arenan den 19 juli, säger Kylian Mbappé nu.
Sverige ska hem. De har en uppgift framför sig; att hitta en stabilare grundform, att utveckla spel och relationer som är mer avancerade än försvara-lågt-och-lita-på-Gyökeres-och-Isak.
Det arbetet är både svårt och nödvändigt. Men det blir väldigt mycket enklare om man gör det tillsammans.