En rad slumpartade händelser ligger bakom hyllade barnboksförfattaren Sarah Sheppards karriär.
Hon kommer in på designskolan efter inte mindre än två oväntade möten med den tidigare misstänkte Palmemördaren Christer Pettersson. Hon läser en kvällskurs och blir hooked på dinosaurier. Ett uttalande från SD:s Julia Kronlid får henne att skriva en bok om evolutionsteorin. Och så vidare.
Här finns med andra ord stoff för en bra story!
Men jag blir inte klok på för vem hon skrivit det här sommarpratet. Det har ett genomgående barnsligt tilltal, med paus för några mognare passager (och då menar jag inte boomer-stämningen när hon säger ”sollentunakids”).
Kanske ligger svaret i de egna orden om att hon skriver sina böcker för sig själv.
Men när hon med sin litteratur inte bara lyckas väcka ett generationsöverskridande intresse, utan även bygga sociala broar mellan släktingar och autistiska barn (en fin anekdot i Sheppards ”Sommar”), undrar jag varför hon nu går vilse.