Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När jag berättar att jag är ståuppkomiker blir reaktionen i ungefär åtta fall av tio någon slags förundran blandad med avsmak. Ibland kan jag formligen se paniken svepa över ansiktet på min samtalspartner när den föreställer sig hur hemskt det hade varit att själv behöva ställa sig på scen och försöka få folk att skratta.
Svaret på följdfrågan ”vad gör man om ingen skrattar?” (den kommer nästan alltid) är enkelt – man känner sig som en patetisk loser.
Den känslan av förödmjukelse är också utgångspunkten för författaren Dolly Aldertons senaste roman. Som samtidsskildrare har hon jämförts med såväl Nick Hornby som Caitlin Moran. Den bästa beskrivningen jag själv kan komma på är ”som Sally Rooney om hon hade blivit bjuden på fest i sin ungdom”.
Hennes andra roman ”Bra Material”, nyss utkommen på svenska, handlar om Andy, en 35-årig ståuppkomiker som blir lämnad av sitt livs stora kärlek. Han är ensam, hemlös och den enda i kompisgänget som inte stadgat sig.
Och allt det kanske vore okej om det inte var så att han kände sig så patetisk. Karriären har stagnerat. TV-programmet som skulle bli hans stora genombrott passerade obemärkt förbi för ett par år sedan, och han har petats ner från kategori E till kategori F på sin agents hemsida.
Mycket är bekant. Jag känner igen känslan av att gå upp och äta grus efter en kollega som rivit ner skratt. Jag känner igen komikertyperna – den övervintrade gubben, den unga tjejen som chockar publiken till skratt, puritanen som tycker att stand up måste framföras i t-shirt och jeans för att vara äkta.
Samtidigt framstår Londons stand up-scen helt annorlunda än den jag är van vid. En oändlig mängd aspirerande komiker som varje kväll tillryggalägger enorma geografiska avstånd för scentid. Den svenska scenens amatörmässiga gemytlighet känns som en trygg och varm filt i jämförelse.
Den misslyckade ståuppkomikern är en tacksam protagonist. Det är nästan omöjligt att inte känna medlidande för någon vars yrke är att få människor att skratta och som misslyckas med det.
Vi känner igen honom (det är oftast en han) från populärkulturen. I samtida humorserier är det en av de vanligaste troperna – den sorgliga komikern som lever för the grind och väntar på sitt stora genombrott. Serier som ”Crashing” och ”Baby reindeer” utspelar sig båda till stor del på diverse open mic-kvällar, alla mardrömslika både för komiker och publik.
Figuren lämpar sig uppenbarligen väl för berättelser om underdogs och självförverkligande. Det är lätt att sympatisera med en loser, och få saker skriker loser så mycket som att misslyckas med att få folk att skratta när man verkligen försöker.
Alla dessa skildringar brottas med samma problem.
Yrkestiteln kommer med ett påstående om att man är rolig, och kanske är det därför komikern behöver skämta om sina egna tillkortakommanden. Alternativet blir att skrävla, och vem vill se det?
Vad som är slående är att alla dessa skildringar brottas med samma problem, att det är svårt att skriva bra material åt en fiktiv komiker. Skämten blir därför framför allt dramaturgiska redskap. Påfallande ofta är den kvalitativa skillnaden på ett bra fiktivt gig och ett dåligt dito anmärkningsvärt liten. Vår hjälte går upp under en kväll där publiken kokar. På femton sekunder har han dödat stämningen. En annan kväll drar han samma skämt och river stället.
Alla komiker vet att olika skämt funkar olika bra olika kvällar, men vid sådana tillfällen blir fiktionen som skörast. Skämt fungerar dåligt när den kämpande komikern behöver vara en loser, och bra när kurvan har svängt och det börjat gå bra för honom.
Eftersom läsaren inte själv skrattar åt materialet får publikens skratt tala om för oss när något är roligt. Det visar hur svårt det är att skildra en fiktiv ståuppkomiker utan att göra det till en nidbild.
En nidbild jag inte har några problem med, bör tilläggas. Faktum är att även när man gör ett riktigt bra gig är man bara en kort reflektion ifrån att inse hur löjligt det är att stå på scen och desperat försöka få andra att skratta. Kanske är det det som gör att så många ser det som den ultimata cringehumorn med en komiker som med ökande desperation försöker övervinna en publik som redan bestämt sig för att de hatar honom.
”Seinfeld” har samma lockelse som true crime: vi får se vår värsta sociala mardröm spelas upp framför oss. Och om någon är så förmäten att den går upp och säger sig vara duktig på det är det bara det näst bästa utfallet med ett riktigt kul gig. Det bästa är om skrävlaren kommer ned på jorden.