I romanen ”Att ha och att inte ha” (originaltitel ”To Have and Have Not”) beskriver Ernest Hemingway vad skillnaden mellan att ha ekonomiskt kapital och inte ha det får för konsekvenser för en människas handlingsutrymme och moral.
Boken utkom 1937 några år innan masskonsumtionen slagit igenom på bred front och delvis ändrade vår syn på vad fattigdom är. I det materiella överflödssamhälle som skulle växa fram i västerlandet efter andra världskriget skulle det visa sig att tillgång till det som tidigare innebar rikedom inte nödvändigtvis räckte för att definieras som rik. Hur man använde, förvaltade och bemästrade dessa resurser blev nu av allt större betydelse för ens ekonomiska, sociala och kulturella status. Ett av de tydligaste tecknen på detta var att fetma för första gången i mänsklighetens historia på allvar blev associerat med fattigdom och inte rikedom. Tillgången till kalorier var inte nödvändigtvis ett tecken på att man hade det gott ställt. År 2005 hade det gått så långt att fler personer i världen dog av fetma än av svält.
Överflödssamhällets ändrade syn på vad rikedom och fattigdom är visar sig också den enorma tillgång på information som nya medieformat innebär, med digitaliseringen och AI-revolutionen som de nyaste exemplen. Alla har på sätt och vis tillgång till all världens samlade information idag – men långt ifrån alla vet hur de ska använda och förvalta den informationen. Häri ligger en viktig del av vår tids klassamhälle.
Det finns de som hävdar att AI kommer att göra mänskligt arbete obsolet. Som ekonomhistoriker med intresse för hur teknik- och strukturomvandlingar påverkat mänskliga samhällen sedan åtminstone jordbruksrevolutionen måste jag slå fast att jag inte delar den uppfattningen. Vanföreställningen att ny teknik kommer göra mänskligt arbete obsolet är förmodligen lika gammal som mänskligheten själv. Det är fascinerande hur såväl teknikdystopier som teknikutopier ständigt återkommer under teknikomvandlingsperioder, och hur likartade de är genom historien.
Enligt Platons dialoger skulle Sokrates ha varit motståndare till skriftspråket, med hänvisning till att han trodde att det skulle göra människor dumma och enfaldiga – de behövde ju inte memorera lika mycket information när de kunde skriva ned den, och den skrivna texten gjorde ju att de isolerade sig i sina hem snarare än deltog i de idéutvecklande diskussionerna vid Agora (torget). Dumma och enfaldiga således.
Vi kan med historiens facit konstatera att Sokrates farhågor var en aning ensidiga, minst sagt; skriftspråket blev vägen till den moderna civilisationen. Att läsa och skriva har varit de främsta medlen för idéutveckling sedan dess.
Det talade ordets roll har inte försvunnit genom skriftspråket, utan kompletterats på ett ovärderligt sätt. Ett exempel på läsandets och skrivandets avgörande betydelse är att neurovetare idag talar om att en specifik läshjärna utvecklats som banat vägen till det civiliserade samhället. Likaså är det ett faktum att den mänskliga formuleringsförmågan, skriftligt såväl som muntligt, är en central väg till förståelse av ett ämne. Att exempelvis läsa något och formulera samma information med ”egna ord” visar på att du förstått innebörden. ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, som det heter.
Det finns de som hävdar att just denna mänskliga produktion av text, genom formuleringskonsten, kommer att ersättas av AI. Jag delar inte den uppfattningen heller. Snarast kommer det att bli en klassfråga där de som låter AI svara på alla frågor och formulera alla texter blir en humankapitalets underklass, inte helt olik den grupp som i förmodern tid inte kunde läsa och skriva. Den som likt ett barn ständigt frågar sina föräldrar om hur saker och ting förhåller sig eller låter dem göra läxorna åt sig, riskerar att aldrig bli vuxen. Detsamma gäller i relation till AI.
Inom utbildningsväsendet kan vi se tecken på denna utveckling redan idag. Och det är givetvis inte bara konsekvensen av AI och internet, utan minst lika mycket av en dysfunktionell skola med skeva incitamentsstrukturer. Under min tid som universitetslärare vid Stockholms universitet kunde jag se den enorma spridningen mellan de starkaste och de svagaste studenterna. Numera arbetar jag på Handelshögskolan i Stockholm och där upplever jag lägstanivån som betydligt högre, vilket till stor del förmodligen beror på en högre intagningspoäng men också på grund av en social sammansättning där studenterna kommer från mer studievana hem.
En person som inte kan processa, förstå och formulera nya idéer kring den mängd information som AI-revolutionen innebär riskerar att hämmas i sin tankeförmåga. Att passivt konsumera de snabba kulturella kolhydrater som AI kan generera är att jämföra med att äta snabbmat.
I ett demokratiskt samhälle är det dessutom avgörande att vi har människor som kan tänka och därmed rösta på ett sätt som är kvalificerat. Annars faller samhället offer för manipulatörer av olika slag. Häri ligger också vikten av en uppgradering av humaniora. Utbildning kan sägas vara till för att utveckla en färdighet som ett jobb kräver. Då det i teknikomvandlingens tider blir svårare att veta om arbetsgivaren kommer efterfråga vissa färdigheter hos människor eller låta AI utföra dem, så blir bildningen en säkrare väg framåt.
Den mänskliga odlingen, som ju bildning innebär, är per definition en mänsklig syssla. Intressant nog anställs det dessutom numera fler filosofer än programmerare på de stora AI-labben idag, vilket bland annat Economist rapporterat. Det får sägas vara ett tecken på humanioras uppgradering, men också en påminnelse om riskerna med att människor kommer kunna vilseledas av en AI-modell som programmerats utefter en specifik etisk eller filosofisk inställning. Värdet av att tänka själv blir allt viktigare.
AI-revolutionen riskerar att förstärka de kunskaps- och bildningsmässiga klyftor som uppstått delvis genom dagens skolsystem, där de som utvecklat sitt humankapital drar längre och längre ifrån de som inte fått chansen att göra det. Förmågan att läsa och formulera sig i tal och skrift är central för tänkandet. Lyckas vi inte öka dessa fundamentala förmågor hos breda grupper kommer det framtida klassamhället bestå av ”de som kan tänka och de som inte kan det”, för att parafrasera Hemingway.