Inte sedan åttondelen mot Saudiarabien i Dallas 1994 hade ett svenskt herrlandslag spelat mästerskapsmatch i den här sortens temperatur. Solen låg dessutom på planen i New Jersey.
Och så Frankrike. Det gick åt mer än 80 liter domedagsprofetior.
Vi kommer inte leva för alltid. Vi kommer dö.
Om inte av hettan, så av det som står på andra sidan mittlinjen. Så var det sagt, och ja, det är svårt att hitta en beskrivning av något annat så här i efterhand.
När speakern ropade ut de franska namnen, som liksom blixtrade upp på de enorma skärmarna, kändes det som att Fifas världslag presenterades.
Sverige? Potter belönade Lucas Bergvall för det starka inhoppet mot Japan och plockade ut Bernhardsson efter en svagare insats. In kom Daniel Svensson, som haft stora problem i sina senaste landskamper, för att stoppa världens starkaste offensiv. Han stoppade in honom i en fyrbackslinje, skyddad av ett fyrmannamittfält.
Det såg ut som 4-4-2. Det såg ut som som en läxa från Nederländerna.
Blev svettigare – och sen ännu svettigare
Sverige kom ut i fint skick, med en sån där snusförnuftig plan som vi vant oss vid att se de senaste decennierna, i en formation som skickade nostalgiska svallvågor genom vardagsrum runtom i landet.
Det här kan vi ju. Det här har vi gjort förut. Känslan följde med in i matchöppningen. Alexander Isak fick i väg ett avslut efter några minuter, och strax därefter utkristalliserade sig en väntad fas: Frankrike spelade med tålamod, läste av matchbilden, medan Sverige packade linjerna framför Widell Zetterström – bra match! – och gick på jakt efter fler bollar i djupet.
Inledningen hamnade där Potter ville ha den, utan öppna spjäll, med en fungerande inbromsning av Deschamps anfallsspel och situationer där hans anfallare kunde hugga på ytor. Frankrikes första avslut dröjde till den 15:e minuten när Lucas Digne testade från distans – och sen började upptrappningen.
Det blev svettigare, och sen blev det ännu svettigare.
Avslut för avslut, våg för våg. Till slut sprack det – och vid fel tidpunkt. Klockan var tio sekunder ifrån att nå 45 minuter när Kylian Mbappé dansade in i straffområdet efter en hörna och placerade in ledningsmålet.
Hoppet släcktes
Märkligt nog var Sverige nära en kvittering direkt.
Elangas inspel – han gör en fin turnering – kunde rakats in av tre spelare, allra mest Elliot Stroud, som rensade upp på läktaren. Minuten senare var Elanga – igen – en offside från att ordna straff.
Osäkerhetsmoment fanns alltså, och det gav halvleken flera ansikten.
Frankrike spelade med kniven mot Sverige strupe, det fanns en skörhet i allt. De kunde, kanske till och med borde, gjort fler mål – men med den svenska koncentrationen och spetsen framåt dröjde sig några procents hopp kvar. Det levde, om än bara lite grann.
Matchen hann knappt återstarta innan hoppet släcktes. Gustaf Lagerbielke lyckades inte rensa till rätt adress, och innan någon hann uppfatta faran hade Tchouameni tunnlat honom och på så sätt assisterat Barcola till 2-0.
Såg ut som Sirius
Ridå. Teknisk, resultatmässig, moralisk och mental ridå.
Frankrike spelade ut, gjorde saker som var roliga mer än farliga, ledda av den bästa fotbollsspelaren som framträtt här borta, Mbappé, som snart tryckte in trean efter ett hisnande väggspel.
Hans insats är den överjävligaste någon enskild spelare har levererat mot ett svenskt landslag, i alla fall i modern tid, och med det behöver man också närma sig de sakliga ramarna runt den här matchen.
Frankrike såg ut som…jag vet inte. Sirius. Motmedel saknades. Det är liksom inte så mycket att göra mot världens bästa landslag när det kommer upp i nivå. Det enda som gick att begära var en plan, en prestation att sympatisera med, och tillräckligt länge syntes den.
Hans viktigaste uppdrag
VM tar slut i gapet på en otämjbar best.
Om inte Frankrike vinner the whole shit är det fel på spelet – men det viktigaste jag tar med mig härifrån är att svensk landslagsfotboll inte ligger för döden, utan avancerar i rätt riktning.
Graham Potter kom till ett konkursbo, eller nej. Värre. En skogsbrand – och han har inte hunnit göra mer än plantera frön.
Vare sig han eller någon annan kan lastas för att det tog slut mot det här gänget.
Insatsen på det hela taget är godkänd. Vår förbundskapten har sökt sig fram genom ett mästerskap vi inte hade något rätt att delta i, tagit oss till slutspel, skiftat balans på laget, hittat en ny förstemålvakt, bytt ut Bernhardsson, Karlström, Nygren och Nordfeldt ur elvan som startade premiären, varav tre spelare var tongivande i play-off-matcherna.
Han har visat handlingskraft och långsiktighet, men mer än något annat har han visat intresse för det viktigaste uppdraget han har. Att göra Sverige till Sverige.