Bobb till Berg till Braut, och så var det bara att boka på allt igen.
Rådhusplassen reserverad? Nog med pynt till Karl Johan? Utökad kapacitet på Ullevaal?
Låt dem drömma, när de hanterar verkligheten så här bra.
Elfenbenskusten testade verkligen Norge den här gången, på alla sätt som tänkas kan. Kunde de bryta ner ett medelhögt pressande hellagsförsvar? Värja sig mot höghastighetsexpressen Diomandé där ute på vänsterkanten? Stånga bort fjorton ivorianska hörnsparkar? Ha koll på dundertunge Ange-Yoan Bonny i 90 minuter?
Ja, och nej, eller… alldeles tillräckligt mycket.
Så här ser en kvalitetsinsats mot ett kvalitetslag ut, så här kan den sluta med att Erling Braut Haaland kontrollerat men överlyckligt ler det där varggrinet som känns igen på hundra mils avstånd.
Jag tror det dröjde en halvtimme och mer därtill innan Norge fick till något som liknade ett anfall, Sørloth gled ut till höger och skickade ett inlägg som Haaland inte fick fart på. Det var första gången Fofana rörde bollen med händerna.
Elfenbenskusten är ett riktigt bra fotbollslag, med ett intensivt kreativt mittfält och ordentligt med fart och tyngd längst fram. De spelade länge mer vertikalt än Norge, hittade ner till kortlinjen och skickade in inspel och inlägg. Radade upp hörnor.
Martin Ødegaard droppade ner mot backlinjen, Sørloth ner till mittfältet, och inget tog riktigt fart för Norge.
Sju afrikanska lag är kvar i VM, Elfenbenskusten trummade på för att överleva de också.
This time for Africa?
Norge fick slita med Bonny (som värvades in en kvart före VM, alldeles nyss spelade han U21-fotboll med Frankrike, framför Doué och Cherki), Pedersen kämpade med Diomandé. Inget glittrade, men inget rasade heller.
Norge är helt okej när de inte är bra.
Och de är överjävligt sylvassa när de är det.
Hela rytmen och balansen ligger ju i Ødegaards fullblodsfickor där ute på planen. När han droppade djupt blev Norge baktungt. När Sander Berge sjönk och lät Martin kliva framåt hände andra saker.
Antonio Nusa, till exempel, hände.
Ødegaard vände ut en boll, Nusa kroppsfintade fram ett läge för vänsterfoten – och böjde upp bollen i bortre krysset.
1–0 till Norge. Welcome to the New United Stades of America, NUSA.
Målet var talande, precis som nästa mål – Erling Braut Haalands slutsekundsfrälsning – var det. Skillnaden var ju att när Elfenbenskusten inte var bra så var de inte helt okej. När de inte var bra så blev de låga, passiva, tappade räkningen på motståndarna, släppte in mål.
De senaste årens mest tröttsamma klyscha är den om ”kravställning” som en nyckel för ett fotbollslag. Jag brukar säga att om kravställande var ett självändamål skulle Arge Snickaren kunna vara ett finfint alternativ som ny förbundskapten.
Men det finns miljöer som lyfter spelare, där spelare lyfter varandra genom att vara självklara med hur saker och ting ska vara.
För Norge var misslyckandet länge en självklar del av självbilden (jag pratar om fotboll nu, inte langrenn eller märkliga matvanor). Men så kom en talanggeneration som inte slarvade bort sig eller varandra.
Nusa hade precis fyllt 16 när han debuterade i Stabaek. Erling Braut Haaland var 16 när han tog plats i Molde. Martin Ødegaard skrev seniorkontrakt med Real Madrid i samma sekund som han rullade ur spjälsängen sin.
Alla var dundertalanger och landslagsspelare redan från tidiga tonåren. Det var Sander Berge också.
Och de försvann inte.
De tog sig hit.
Man kan kräva att Martin Ødegaard tar tag i en match istället för att göra sig osynlig. Man kan kräva att Nusa exploderar en gång eller två, samtidigt som han gör sitt defensivarbete. Man kan kräva att Nyland ska styra undan en stopptidsfrispark som är uppe i krysset, men inom räckhåll.
Och man kan kräva att Erling Braut Haaland står där i mitten med sitt grin när matchen ska avgöras.
Diallo hade kopierad Nusa direkt när han kom in, väggspelat sig igenom, riktningsförändrat förbi Berge och smekt in en kvittering.
Men Norge hade väntat i – vad var det nu? – 43 087 dagar på det här ögonblicket, de tänkte att det fick vara nog.
Ødegaard (förstås) drog igång anfallet, Patrick Berg löpte in genom en passiv ivoriansk backlinje, Oscar Bobb skickade dit bollen – och en sekund senare klumpade Haalang in 2–1.
Nu kramas Ståle Solbakken och Erling Braut Haaland, nu trummar Ødegaard igång en regatta till. De ska möta Brasilien härnäst, och det gick ju bra senast.
Norge har bara mött Brasilien en gång, de vann med 2–1 1998 och var bäst i världen en stund.
Ståle Solbakken satt på bänken då också. Räkna inte bort honom nu.